Aftonbladet – 30 januari 1874, sida 3

egeringsformer till förändrad lydelse (Forts.) Motion angående förbättrad utredning fö! beväringsmanskapet och den öfrig: gemenskapen under öfningsmötena Beväringsmanskapets underbåll och vår under dess öfnirgsmöten är en frågs, son ej bör läggas åsido förr än hon blifvit nöj aktigt löst. Icke får hon anses förlora derföre. att vid sistlidne riksdag, till följd af ett Första kammarens beslut, underdånig skrifvelse i det fosterländskt vigtiga ämne icke blef aflåten; och icke heller bör Kongl Maj:ts nu aflemnade nådiga proposition, son vidrör blott en del af frågan, föranleda un danskjutandet af hvad öfrigt återstår at fullgöra. Hvarje särskild del af densamm: är både i militäriskt och socialt hänseende af den vigt, stt hon måste väckas, äterväc kas, utredas och pröfvas intill dess hon i alla delar erhållit en fullt tidsenlig och tillfredsställande lösning. Ailtför väl kän da, för att här med exempel behöfva be styrkas, äro krigshistoriens många vitnes börd, att soldatens bristfälliga underhåll samt hars okunnighet att tags vara på sig sjelf — hvartill fordras undervisring och öfning såväl som i vspenföringen — föror. sakat större manspillan än fiendens vapen. At? rent militära skäl är det derföre en högt påkallad fordran, att beväringsynglingarne, förntom undervisningen i vapenföring, er hålla en sädan ledning, att ej allenast den förfinade och veklige läres manliga umbä. randen, utan ock att den fattige, den i fy. siskt och sedligt hänseende försummade yng: lingen stärkes med tillräcklig föda och vänjes vid personlig omtänksamhet, snygghet och sedlig ordning. Från social synpunkt blefve denna beväringsuppfostran af icke mindre betydelse. När under öfningsmötet ingen anledning mer funnes för undantagsmedgifvanden kunde den i flera afseenden välgörande likställigheten införas; ynglingens välbefinnande ekulle leda honom till att inge välviljan hos dem, han måste lyda, och när mötet vore slut återvände den unge mannen uppfriskad och beiåten Bamt hemförde förbättrade sedvanor och kännedom om de första vilkoren för helsa och trefnad. Denna sedligs uppfostran vid sidan af den militära är dessutom i ett fritt: och konstitutionelt land af väsentlig vigt för att bsväringsinstitutionen i längden skall kunna bestå inför allmänna tänkesättet, och slutligen utvecklas till hvad han koa och bör blifva, nemligen en för fäderneslandets försvar stark och betryggande värnepligt. Skälen ligga nära till bands. Kriget är undantag och freden det normala. Häratf vilseledes mången till den tro, att krig aldrig mer skall störa oss; försvarsverkets förbättrande ringaktas, och alla utgifter i depna riktning stämplas såsom ett ofrnktbart slöseri. Om deremot beväringsinstitu tionen så handhafdes, att hvar och en måste se och erkänna, att den i hemmet van vårdade ynglingen återvände från öfningsmötet med bättre begrepp om hyfsning, lydnad och goda sedvanor, än han ditkom; att den obligatoriska vapenöfningen innebure en medborgerlig folkuppfostran, och derigenom äfven under freden gåfve full ersättning för den tid och kostnad, den medförde, så skulle sed visshet mycken motvilja ändras till fostorländsk beredvillighet. Andra länders erfarenhet har också visat, att allmän värnepligt, rätt genomförd, är ej blott den bästa härorganisation för ett lands försvar, utan tillika en kraftig häfstång att lyfta nationalandan, genom att hos ungdomen ingjuta manlighet, förbättra sedvanorna, samt väcka och stärka den fosterländska pligtkänslan. Sedd från dessa båda synpunkter, den sopiala såväl gom den miljtära, är vår bevävingsinstitutions tidsenliga utveckling ett för oss värdigt och synnerligen vigtigt önskningsmäl. Och första vilkoret för att uppnå letta mäl, är att vårt beväringsläger göres till något mer än en kopia af det råa fält ifvet, eller med andra ord. att den värnepligtige ungdomen, utom att den undervisas vapenföring och militärisk disciplin, äfven läres att underkasta sig civilisationens första kraf, snygghet och sedlig ordning. Dock, så vixgtig denna fråga än är, och huru förtjent af riksdagens uppmärksamhet hon än må vara, skulle jag måhända icke hafva tillätit mig att redan vid detta riksmöte årer hafva upptagit henne, om ej ett annat skäl, som icke medgifver uppskof, hade nanat mig dertill. Min vid sistlidneriks. lag i detta ämne väckta, af statsutskottet förordade motion föll i Första kammaren. ORNEEEEYESBIKN SE VATTNET RER TT INSER AE INNE TE