Aftonbladet – 29 januari 1874, sida 3

lammande guld. Jag visste icke sjelf om let var det starka ljuset som bindrade mig utt se honom eller om ögon och alla sionen slefvo förvirrade, det var så länge sedan ag hört ljudet af hans röst. Han närmade gig och stod snart tätt inrid mig. Det har gått illa för dig! sade an och det ljöd mera deltagande än jag rågonsin förr hört en mensklig stämma juda för mina öron. Tala icke derom !svarade jag. Han såg på mig och fortfor, skakande Å hufvudet: mig har det just heller icke sått väl! du vet det nog! Men det kan man ingenting göra vid!s jade jag. Nej, alls ingenting! upprepade ban. Vi hade under tiden gått framät och kommit till andra sidan in i skogen igen. DÅ solen icke mera brände på hufvudet och nan kunde se upp i skuggan, blet jag mera rimodig. Det hade varit som en förtroll ling öfver den ljusa, lilla uthuggna platsen ned de tysta höga träden rundt omkring. Hur tiden gär! Det är väl nu sex år edan vi sist talade med hvarandra! börade han ånyo. Det räcker det nog till, och mera med, ade jag. Sedan gingo vi tysta, jag tänkte på de ånga flyåda åren och det gjorde nog också an, till dess vi kommit igenom skogen, er åkrarna taga vid. Visågo oss omkring; et gick ej an att någon fick se oss tillsamtans, vi måste skiljas åt. Christel, sade han, de hafva gjort oss nycken orätt, narrat oss med list och svek, nm det var illa gjordt af mig att tro derLESTEIS Jag hade också någon skuld, Wilhelm-. nföll jag. (Fortz.)