Aftonbladet – 29 januari 1874, sida 3

DANMARE. Dagens danska post innebåller fullständigare referater än gårdagens för folktingets måndagsplenum, då grefve Holstein-Ledreborgs interpellation om den bekanta kongl. handskrifveisen af den 2 dennes föredroga och vi vilja nu här något utförligare redogöra för den debatt, gom föranleddes af interpellationen. Det svar, konseljpregidenten gaf på interpellationen, meddelade vi i gårdagsnumret. Efter honom uppträdde interpsllanten. Han tackade för det klara svaret. Det hade icke varit hans tnening att bestrida konungens rättighet att utfärda en sådan okontrasignerad skrifvelse; icke heller skulle offentliggörandet i sig sjelf he varit ett ovanligt steg. om detskett genom andra än ministrarne och på annat ställe än i Ministerialtidendes; Att ministeren hade aftentliggjort skrifvelsen gåf saken en helt annan betydelse. Tal. ville icke heller komma in på sakens juridiska, grundlagsenliga betydelse. Men rande innebar i rent politisk mening förliga konseqvenser. Det enda skäl. som dei Ministerialtidende införda handlingarne andraga för ministårens avarblifvande, är den kongl. handaa Detta kunde icke uppfattas, men ade af hela den ministeriella pressen ända från Dagbladet: till -Den konservative blifvit uppfattadt sålunda, att ministören genom detta steg befriade sig från det ansvar, den ådrager sig genom att stanna qvar, och Jade det på konungen. (Hör! från venstern.) Detta steg blef ännu vigtigare derigenom, att ministåren i sitt yttrande endast använde ett parti i folktinget. icke sjelfva folktinget. Derigenom indrog ministeren kopunget I partitvisterna. (Hör! hör! från venstern), och detta kunde ha utomordentligt farliga oc allvarsamma påföljder. Grundvalen för den konstitutionella konungens personlisa makt var den absoluta oansvarigheten, att han stod utauför artiertia; upphäfde man detta, så borttoge man otro den konstitutionelle konungens måkt. Pressen menade, att det i vissa egna fall kunde försvaras att draga fram konungen på ett sådant sätt, och ministåören var väl af samma tanke, met det var att sätta ministören öfver kronans intresse. Ministeren hade genom offentliggörandet åsidosatt den grannlagenhet, den var konungen skyldig. Det var ett angrepp mot den monarkiska principen, ett angrepp mot kovungalömet, farligare än något annat i långliga tider. Dessutom var det ett angrepp mot den konstitutionella principen; ty det var ett nödvändigt vilkor för, att en opposition kunde finnas, att den icke blefve beskyld för brist på lojalitet. Äfven här kunde tal, citera yttranden i pressen. Folkets Avis. och Den Konservative., der befolkningen nu fördelas i de lojala och de illojala. På detta sätt utsatte men monarkien för fara och grumlade upp hela det konstitutionella lifvet. Hör! från venstern.) Striden vände sig derom, huruvida den lilla del af folket. som ända rån 1848 till dato hade hsft det väsentliga nd det på Danmarks politiska utveckling. skulle fortfara att uteslutande ega detta inflyande (starkt bifall från venstern). eller om det skulle lyckas att förmå dem att dela det med len stora delen af befolkningen för att få dereformer verkställda, som denna önskade. Då pu ministören hade visat brist på grannlagenhet mot len monarkiska principen och icke bekymrat sig om de sorgliga konseqvenserna af ofentliggöandet, vore det i sin ordning. att folktinget utalade sitt allvarliga ogiilande häraf. Han föreslog derför följande motiverade dagordning: 1 det att folktinget ogilar offentliggörsndet vf den kongl. handskrifve sen af den 2 Jan. 1874 och afgifver sin protest mot att konungen derizxenom indrages i pariistriden. öfvergår tinget ill pästa sak på föredragningslistan.Talaren antog, att denna dagordning kunde rinna anslutning hos ala sidor af församlingen. Bojsen motiverade, hvarför han rådde de med ronom lika tänkande att rösta för den föreslaga dagordningen. Han kunde väl önska, att dem rore mer omfattande, men den innehöll dock särnpunkten i striden. Han kunde sålunda ha ;nskat en närmare kritik af ministörens skrifrelse til konungen. I denna framhölls folktinrets beslut såsom ett besiut af majoriteten, men conungen kände och borde endast känna folkinget såsom sådant, och stod icke i något förvållande till flere eller färre af dess medlemmar. vikaledes ville tal. begagna tillfället att protetera mot beskyllningen i ministårens skrifvelse ill konungen, att tinget skulle ha framställt anpråk utöfver sitt berättigande, skulle ha bestridt konungens uteslutande rättighet att välja sina ådgifvare. Tal. kunde förstå, att ett sådant våstående framkastades såsom trumf i en val