Aftonbladet – 29 januari 1874, sida 3

Hon höjde på axlarna: Det är en gång så; nog skall jag välreda mig, men... Hon afbröt sig tvärt. Hvad menar ni med ert men, Christel ? Ingenting! alls ingenting; det är dock tungt att lefva! suckade hon och dermed slatade vårt samtal för den gången. Jag kände ett djupt, innerligt medlidande för den arma qvinnan och hon å sin sida hade fattat förtroende till mig, så att hon uppsökte hvarje anledning att få arbeta inne i mitt rum eller på annat sätt komma i beröring med mig; jag kunde ingenting annat göra för henne, än att gerna och ofta gifva henne tillfälle att tala om sig sjelf, hvilket hop, efter hvad min syster sade, i allmärhet ängsligt undvek, af naturen begäåfvad med godt förstånd och mycken reflektionsförmåga, hade hennes olyckor skärpt hennes tankekraft på samma gång som hennes hjerta blifvit allt mildare och ödmjukare. Under mänga år hade kon enzam, lutad öfversin söm, grubblat öfver menniskorna och lifvet. Med skolmästaren talade hon aldrig om sina olyckor, det vore ja blott att återväcka hans egen sorg, och bennes finkänsliga sinne undvek helst alla meddelanden, hvilka kunnat göra henne till föremål för ett pinsamt och närgånget medlidande. En gång, då hen äter var inne i mitt rum, frågade jag henne hur hon blef mottagen vil återkomsten till byn, Det vet jag knappt sjelf!s svarade kon. Hur far och mor voro till mods, då de mottogo mig, det kan pi lätt föreställa er. Mycket medtagen måtte jag ha varit, ty de första dagarne voro de i en ständig oro. Mor kokade enkom åt mig och vårdade mig på alla sätt, jag skulle gå tidigt till sängs och