Aftonbladet – 28 januari 1874, sida 2

kunde man isgenting uträtta. Jag skulle smellertid öfverlägga med mig sjelf om jag icke ville stämma min man inför rätta såkom slösare, ty då vore jag genast hulpen; ietta kungjerdes sedan öfverallt i tidninvarna, ingen akulle då mera låna honom något och jag kunde få behålla hvad mitt var. Detts svar erhöll jeg på en måndag; onsdagen var min myndighetstid ute och jag hade ännu valet fritt: antingen yrka skilsmessa eller också utsätta min man, ty det var och förblef han likväl, och de gamla föräldrarne för en sådan skam och vanära, att deras namn skulle på detta sätt gå från det ena tidvingsbladet till det andra. Jag kande ieke tillsluta mina ögon på dessa båda nätter, och när vi klockan elfva stodo uppe på rädhuset, visste jag lika litet som förut hvad jag skulle göra, hur jag ville ha det. Penningarne hade blifvit hitsända från förmyndarkammaren, det hade svärfar styrt om. Hittills hade kapitalet stått inne i en jordegendom, men nu erhböllo vi hela beloppet kontant; jag tog emot penningarne och ukulle sjelf bära dem hem och förvara dem. Det kännes icke lätt, då man mlste försöka rädda allt bvad man eger, och har undan gin egen man. Icke ett ord sade Ferdinand, ickoen groschen begärde han, det var så besynnerligt. Då han gick ut på aftonen, frågade jag om han iagenting behöfde, men han ville intet na, kom snart tillbaka igen och var stilla och tystlåten, så att jag icke visste om han vw sjuk eller hvad som fattades honom. Vs; suto länge uppe och talade om hvar vi iralle sätta in våra penningar, och att allra forst redan i morgon återbetala de två tu. sen thaler för att blifva qvitt den dryga procenten. Han sade ja till allt. Slutli