Aftonbladet – 27 januari 1874, sida 3

Ät en skolmästare, men för en konstnär är du en verklig olycka. Jag önskar du aldrig hade kommit inför mina ögon. Hvarje ord skar mig i hjertat, ty han bade rätt deri, jag passade ej här, men det hade jag sjelf sagt bonom förut. Hantyckte sig hafva föga heder at mig, men så hade jag icke heller haft glada dagar hos honom. Har man nu en gång blifvit fru i huset, så vill man dock gerna erkännas som rädan, och det hade djupt kränkt mig att blifva bebandlad zom en piga af min man, under det att hans gäster knappt lätsades se värdinnan och matmodren. Hundra, ja väl tusen gånger hade jag erivrat mig hvad gamla nådig frun hade förntsagt, men nu stod intet att ändra. Nu, sedan det kommit till tals oss emellan, stod hele vidden af min olycka så tydligt för mig som aldrig förr. Jag gret så att mitt hjerta ville brista och Ferdinand fortfor att gå upp och ned, ebaru han nog också var illa till mods. Hur kan man hålla så på sina lumpna egodelar! utropade han slutligen. Mig bryr du dig litet om, men sängkläderna och lionet kan du ej skilja dig vid. Du har ja inte en gång hjerta för din egen man!s Taln inte gädana syndiga ord, sade jag, ty han gjorde mig mycket orätt. Det var ju omöjligt att blunda för hur han ingens ting förtjenade och likväl hade vi stora ut gifter, men detta bedröfvade mig icke alle. nast för min egen skull; och jag ville visa honom att min man låg mig mera om hjer. tat, än allt hvad jag egde och hade, ehurn det mesta vr i efter min mor. Jag gick derför och klädde på mig, under detatthan hemtade droskan; sängkläderna och två lärft stycken blefvo inlagda, jag for af, men al