Aftonbladet – 27 januari 1874, sida 3

var ett dåligt tecken; slutligen stannade hat tvärt. Christel, sade han, kläd på dig, du åt? fara bort, jag skall hemta en droska t dig. Jag blef mycket fötvänad och frågade hvart jag skulle fara?sTill -pantlönaren! svarade han kort. Du måste i alla fall förr eller senare lära dig att hushi!la på annat sätt. Hvad skola vi väl med allt det skräpet, som du hade med dig hemifrån? Så mycket öfverflödiga sängkläder och allt det grofva linnet. Det tager endast bort utrymme ionödan, och... han fortsatte icke sitt ta!, bet på naglarne och började åter vandra upp och ned. När jag får en fast anställning, återtog han plötsligt, och det slår icke fel, det måste jag få i hvarje händelse, så skola vi skaffa oss fint linne, sådant som begagvas här, i stället för det der hemväfda blångarnslärftet; nu behöfva vi pengar framförallt, tag strunten och laga att vi bli af med det. Jag stod som förstenad, det förekom mig alldeles oerhördt, och jeg kunde ej låta bli att fråga, om ingenting vore qvar af våra femhundra thaler. Han skrattade hånfullt. Så eofaldig hade han ändk inte trött mig varax, sade ban. Inbillade jag mig, törhända, att vi hade lefvat af solsken och vackert väder i tre fjerdedels år, jag kunde ju sjelf se, att man här ingalunda gräfde upp kälrötter och potatis ur trädgården, som hemmå j byn, Ack, jag önskar jag hade stannat qvar der! utropade jag i mitt betryck, halft omedvetet. Och jag önskar, jag hade lemnat dig der! for han ut, det är för eländigt att ha en så tafatt hustru. Du bade kanske passat