Aftonbladet – 24 januari 1874, sida 2

gjorde det mig ondt att jag farit ut med sådan häftighet. Hon somnade snart igen, några dagar var hon mycket dklig, men sedan blef det bättre. Jag var illa till mods och önskade blott att jag sjelf hade kunnat komma till ro i grafven. Hittills hade jag roga aktat mig för att tala med andra om Wendlands, men nu måste jag veta hur det förhö!l sig. Hvart jag vände mig, erhöll jag likväl gamma besked och alla undrade hur det kom till att jag icke vetat det längesedan, ty hans mor hade öfverallt förkurvat det giftermålet var afgjordt. Hvar och en tyckte också att hane mor hade gladt sig åt att sonen slagit mig ur hågen; och nu borde jag väl ändå taga Ferdinand. Jag kände mig bedragen och förrådd och insåg att Wenålands stämplingar hade lyckats, så att allt gått efter deras önskan. Ingen kunde eler ville hjelpa och råda mig, och derför satte jag mig ned och skret till Wilhelm för att säga homom hur allt tilgått. Han fick också mitt bref, men modren hade intalat honom mot mig sä att, eburu han skref och svarade mig, hans bref var sådant, att det varit bättre om jag intet svar fött. Jag skulle fortfarande håila mig till komedianten med hviiken jag tillbringat halfva nätterna utomhus, skref han, gådant passade sig nog i staden, men icke på landet. Han vore bondson cch en rättskaffens soldat och ville ha en hederlig flicka, som inte i dag höll sig till en och i morgon till en annan, och ill på köpet till en sådan som Ferdinand, som icke en gäng vore en skådespelare utan lott en simpel statist, som hvem som helst zunde hvisela ut om man så behagadeo. Jag unde ju dela haus lott om jag så ville, nen emellan honom, Wilhelm och mig, vore JIt slut och det för alltid. (Forts.)