Aftonbladet – 24 januari 1874, sida 2

vek honom, hade han tydt det på annat sätt än jag menat. Jemt ett år efter sedan Wilhelm hade rest, erhöllo vi ett bud att Ferdinand skulle komma hem. Föräldrarne visste knappt om de skulle glädja sig häråt eller ej, och i synnerhet hos fadren var han föga välkommen; men det var inte mycket tid att be sinna sig på mottagandet, ty två dagar der efter infann han sig. Vi kände alls inte igen honom; han hade skägg öfver hela ansigtet, de finaste kläder och inte mindre fint sätt att föra sig, såg mycket bra ut, och då han en gång väl var kommen i huset, blefvo föräldrarna alldeles omvända. De hade så ofta sökt föreställa sig hur han skulle blifva ansedd i byn, men tvärtemot deras förväntan var det nu han, som såg ned på byfolket, då grannarne af nyfikenhet gjorde sig ärenden till skolhuset för hars skull. I prestgården gjorde han besök som hos sina likar, ehuru de ej bjöde honom dit på samma sätt som förr, raen i dess ställe hade han en gång varit bjuden till middag på slottet och han hade då sjungit och spelat för dem. Ständigt berättade han oss om Berlin och alla de bekantskaper han der hade, om sitt lefnadssätt och allt stort som han skulle utföra, så att vi spärrade upp ögon och öron af förvåning. Mor hade under ti den berättat honom allt, som händt under alla dessa år, och en afton började han sjel! ut.n nägon särskild anledning tala med mig om Wendland. Vi sutto ute i löfsalen, jag höll på att skära bönor. Han kom att tala om hur motbjudande seminariet hade varit honom, och hur han tackade Gud att han kommit derifrån. Alärig skulle han ha stått utatt vara skollärare i byn och plåga sig med de