Aftonbladet – 23 januari 1874, sida 3

le andre, som meddelade, att de för denna tgärd ville tillkalla en jurist, som de hade örtroende till. Lagmannen föll då genast undan, men förklarade att han i så fall för le löpande utgifternas bestridande endast ville tillskjuta sin andel. De öfriga sade ig vilja på samma sätt förfare, om ej utvifterna blefve för stora; men då jag sade, tt min pligt vore att såsom utredningsman örskjuta utgifterna tillsvidare, blefvo alla brmed belåtna. Två omständigheter gjorde på mig ett ljupt intryck, den ena att ingen af arfvinsarne hade ett vänligt ord att säga till de emla trotjenare, hvilka behandlades ganska kallt, och den andra, att anskaffandet vt en ekkista ansågs medföra större utgift in behöfligt varit. Den sedare anmärkningen besvarade jag dermed, att nu kunde itgärden icke ändras och grundade sig på len aflidnes föreskrift till kammartjenaren. Dagen efter den enkla jordfästningen samades arfvingarne redan kl. 10, då acsessor — var tillstädes såsom biträde åt de re broroch gygtersönerna. Förseglingarne wrötos och allt befanns i ordnadt skick. Den kontanta förmögenheten utgjorde endast iägot öfver 1500 rår banko; men ett års arende af baronens betydliga landtegendore örestod till inbetalning och i boet fanns en nängd dyrbart gilfver jemte juveler och guld, y intet hade afyttrats efter fiiherrinnans löd, Det är likvisst obegripligt hvar gubven har sina kapitaler placerade, ty så in. iraget han lefvat måste han nuder så många x hafva sparat ihop betydligt, anmärkte 2gmannen oroligt. Derom lemnar sanno ikt baronens bok, som ligger der, tillfredsställande upplysningar, och det visade gig 7sra förhållandet. Med stor nogerannhet. ade han antecknat bäde sina utgifter och nkormster, men tillika i fortlöpande räkninjar upptagit sina fordringar med räntor 108 både svågern och brodern. De af ba ronen infriade rerverserna funnos äfven såsom verifikationer, till stor missbelåtenhet ör alla arfvingarne utom systerzonen, hvilen var den ende som ej till sterbhuset hade nägon skuld. Dermed bröt osämjan ut. Lag mannen bedyrade att hans salig svåger hade fterskänkt hela sin fordran; detsamma påstodo brorsönerna var förhållandet med den skuli de pro forma blott öfvertagit efter deas fader, och beviset dorpå låg dernuti, att den flidne aldrig utkräft några räntor. Men ;ystersonen invände, att då de intecknade skuldebrefven blifvit lagligen förnyade och usnos i sterbhuget, bevisade det att baro en icka efterskänkt sina fordringar, utan viott uppskjatit med att kräfva utdem., Åssesorn medgaf, att fastän han var de tre arfvinsarnes gemensamma biträde, måste han iden örevarsnde frågan gilla systersonens brigt. Mellan honom och de öfriga vexlades ru skarpa ord, och många fsmiljeförhållander lottades utan att afseende fästades derpå stt främmande personer voro åhörare. Slutigen beslöt, sedan alla värdehandlingar lifvit förtecknade, att jag skulle gå i förattning om en provisionel bouppteckning ills den definitiva om fyra månader kunde örrättas, och under tiden skulle jag taga )oet om hand, men rådgöra med assessorn. Laemannen förklarade sig orsa stanna qvar Steckholm under tiden, hvilket föranledde le andre att (i tysthet) strängeligen ålägga nig att icke läta den gamle filuren komma ifver den minsta papperelspp. De hade lera sammankomster de följande dagarne, nen utan att något ord fälldes om de gamla rotjenarne, Vista dagen tog jag mig frieten meddela, att den aflidve till sina tje isre flera gånger yttrat att de skulle ega ättighet att af boct erhålla nödigtlinne, sängslädar, husgeråd och kokkärl hvardera för in tarfliga bosättning och att den aflidnes riviogar dessutom muntligen lofvat honom sifva hvardera tjenaren 4000 rår banko att itgå af sterbhuset; men alla förgäkrade att stt så orimligt löfte om ett kapital hade de visst icke gifvit, möjligen att räntan på detta apital skulle utbetalas i deras lifatid och om bost det medgaf. Bosättvingsefektern2 kunde lemnas om de ej togo för mycket och let bästa, för öfrigt hade de nog sett sig ill godo och uppburit höga löner (hvilket ikväl ej var förbållandet), och parat ihop, å de viest icke kommo i fattigdom äfven m ingen pension tilldelades dem. Jag inåg nu att den aflidne haft skäl misstro sins rivingars ordhållighet. Emellertid lado jag flitigt hand vid der örberedando bouppteckningen och hade derunder ofta besök af lagmapnes, som revideade boken, men ej förmådde göra anmärkningar mot hvad i den förekom, och på handingarne fick han ingen tillgbrg, utan i ar seszorna och min närvaro. De bekymrade jenarna sökte jeg trösta dormed att det 102 skulle gå dem väl på sistone. Öfver fiekter som jag ansåg böra dem tillkomma upprättade jeg förteckningar, såsom med varm band gifna af framlidne baroner, säsom ock förhållandet var, cch lagmanner illsåg noga att de ej erhöllo för mycket. Jan tecknade på bandlingarne sitt godkänande och de öfrige arfrvingarnes godkän1ar.de erhöll jag pr posto. I detta fall liade de på lagmannens varsamhet. Dagen före den egentliga bouppteckningen kulle börja; då gjorde jeg ännu ett försök utt beveka arfvingarne till gifmildhet mot de samla trotjenarne. Jag erinrade att fastigeten var ograverad, att äfven om icke boets erdringar hos den aflidnes slägtingar medäknades, utgjorde tillgångarne efter bouppeckningsvärde öfver 40,000 rår banko och å vore all känd skuld afdragen, och att det knul!e ställa den aflidne i en dålig dager 08 tjenarne om hans ord ej respekterader f slägtingarne; men de förklarade sig hafva emensamt och orubbligt öfverenskommit att illdsla hvardera tjenarne 100 rdr banko i ie pension och dermed borde de vara öjda. Nu onsåg jag mig berättigad öppna det örseglade couvert som baronen hade anförrott mig, Det ianehöll, såsom jag anat, vå af honom skrifna och undertecknade re erser ställda den ena till kammartjenaren, en andra till hushållerskan, hvardera å 4000 är bapko och löpande med sex procent änta. De voro daterade så attnära ett års änta var oguldea. Jag lemnade dem till eras egare och med underrättelse huru de kulle presenteras dagen derpå. På sftonen illfrågades jag af lagmannen buru högt be