Aftonbladet – 22 januari 1874, sida 2

GRANNAR KE PA dagen förgick, ty mina tankar voro ej med hvad jag hade för händer, utan ständigt hos Wendlapds ech hvad de kunde företaga sig. När jag kom in i min kammare om aftonen, blef mig allt så klart och tydligt och min ängslan tilltog alltjemt. Jag ville icke gå och lägga mig, utan började gå omkring i rummet för att städa bland mina saker, ehuru det visst icke var nödvändigt. Under det jag så låg på knä framför den nedersta byrälådan och säg igenom handdukarne, som min mor hade låtit väfva, hörde jag hur det klappade på fönsterluckan helt sakta. Jag for upp, men då allt förblef stilla, trodde jag att det hade varit en flädermus, som flugit mot fönstret. Det dröjde likväl icke länge förrän det åter klappade, två gånger, fastän lika sakta, och det förekom mig som om jag hörde någon hviska Christel! Jag låste npp fönstret och frågade hvem Cr var, då Wilhelm svarade: Det är jag, låt upp. Så sent hade han aldrig kommit förr, och jag blef rädd. Vet du det redan? frågade han. Ja, svarade jag. Var inte ängslig, fortfor han; det blir ingenting af. Hur tänker du då ställa till? frågade jag. Din far har satt sig i sinnet att det skall ske., Jag ger mig af i morgon. Hvarthän dä? Till mjölnaren i Neustädten. Inte hjelper det, sade jag. Jag kommer ej igen förrän de äro borta och då gkola de väl begripa att jag inte vill ha henne och Jåta mig vara i tred. (Forts.)