kände Wilhelm blott alltför väl; när han satt så der tyst och försjunken i sig sjelf, så hade han något på hjertat. Blott en gång såg han åt det håll der jag satt, men vände straxt åter bort hufvudet; allt detta var honom alldeles olikt. Då gudstjensten var slut, stannade jag qvar bland de sista på kyrkogården, ty jug ville veta, hvilka de främmande voro. Dessa hade genast sflägsnat sig tillsammans med Wendlands, hvilka kråmade sig som påfåglar och voro stolta öfver sällskapet, det hade alla sett. Ötverallt hvarest två stodo tillsammans, talade de härom, och jag be höfde icke ens fråga, jag fick ändå höra mera än jag ville. Klockarens fru kände de främmande. De hade varit här en gång förut, för mänga år sedan, och voro vänner till den gamle Wendland. Redan då hade det varit tal om att derag dotter och Wilhelm Wendland skulle blifva ett par. Hennes far var den rikaste bonde i hela Marks svcken, och det sades att allt hade blifvit afgjordt medan barien ännu voro små, och utan att de sjelfva visste något derom. Nu skulle förlofningen firas, och när Wilhelm hade tjent ut sin beväringstid szulle de gifta sig. När man får höra det som rör en allranärmast, så är det oftast som om man inte frågade derefter. Man hör nog, men förstår intet, ty man kan ej tänka sig att det är möjligt. De hade kunnat berätta mig detta om och om igen, utan att jag hade låtsat om något, och ändå kände jag deras ord bränna i hjertat och förvirra mitt hufvud, så att jag ej kunde hålla tankarne tillsammans. Som barn hade jag engång varit illa sjuk och nästan utan medvetande, och så kände jag mig äfven nu, ehuru jag kunde oåde se och höra. Jag visste kvappt hurn