Aftonbladet – 20 januari 1874, sida 3

dom, hvars värd var Templeigerriddarne anförtrodd. Denna helgedom utgjordes nemligen af en från himlen nedsänkt gyllene kalk, för hvars bevarande derag konung Titural bygde borgen Montsalvat, nära Salvatierra i Arragonien, i en af Pyreneernas otillgängligaste bergstrakter. Templeiserriddarne utmärkte sig för samma mod, samma vård om den förtryckts, samma trånad efter bragder och äfventyr, som utgjorde Taffelrundens ära; men de uppträdde sällan vid hofven och visade sig mindre för verlden. Liksom skyddande genier från en högre, okänd rymd, borde de visa sig, rädda, trösta och försvinna. Dezsutom var det en pligt för hvarje Templeiser att under sina riddaretåg icke uppgifva hvarifrån han kom; om han derom frågades och ej kunde undvika frågans besvarande, möste han genaet återvända till Montsalvat, innan ban fick begifva sig ut på nya äfventyr. Hvarje år sänkte sig från himmelen en hvit dufva ned öfver den heliga kalken, för att stärka dess underkraft och upprätthålla dess riddares nod. Detta i korthet om Templeiserna eller den heliga kalkens ridderskap, om hvars förnämste riddare styckets handling vänder sig. Henrik fågelfängären, den tyske konungen, håller kunpgarätt möd Bräbants riddare, då förhänget gär upp öfver styckets början. Fredrik af Telramund, brabanternes anfö rare, framträder för konungen och anklagar den unga Elså, Brabants hertiginna, för brodermord, dertill eggad at Ortrud, sin maka, Friesländarfursten Rsdbods dotter. Elsa af Brabint fråmkallas inför konungen och uppmanas att förklara sig öfver anklagelsen, men stark i känslan af sin oskuld vägrar hon det, och omtalar att en riddare syöts henne i drömmen och lofvat henne sin hjelp. Alla stå häpna, och på de församlade riddarnes begäran förklarar nu: konupgen att Guds dom skall afgöra hvem här bär skuld. På kungens fråga hvem Elsa väljer till sin stridaman, svarar hon. att bon väljer den riddare hov såg i drömmer, eeh härroparen framträder samt utro par, att den, som vill kämpa i Herrans namn för Elsa af Brabant, han träde fram. En lång tykstoad uppstår, men ingen kämpe synea. På Elsa bön upprepar ropet ännu en gång, och medan alla atå i andlös väntan, och Elsa, omgifven af sina tärnor, sjunker på knä till en innerlig bön, synes lingt ute på floden i en snäcka, dragen af en svan, en riddare i glänsande rustning, som under folkets växande jubelrop närmar sig stranden, och sintligen landstiger. Det r Lohbergrin som närmar sig konungon, förklarar sig vilja strida för Elsa, och se: dan hon till lön lofvat honom sin hahd och kitt hjerta, samt att aldrig spörja om hans namn och ort, kastar sin handske för TelIramunds fötter och säger att hans anklagelse är falsk, Efter en varm bön, i hvilIken hela den församlade mängden deltager, börjar striden, Telramund fälles till marken, Imen Lohevgrin skänker honom lifvet, och under folkets jubel bäras Lohengrin ochi jElsa på riddarnes sköldar ut från skådeplatzen, medan förhänget failer. ; I Audra akten föregår i borgen vid Ant-: werpen. Vid förhängets uppgäng sitta Fre-: drik och Ortrud på kyrkans trappa, haunl: förbarnande sitt nederlag, hon smidandej: nya planer till Elsas undergång. Det gäl-! lor zu att förmå henne spörja efter Lohon-! grins namn, och när Eisa i detsamma från ( fruboningens fönster svärmar om sin kärlek : och sin lycka, aflägsnar sig Fredrik på Or-i truds inrådan, och denna söker genom hyck-: lad sorg och ånger innätsla sig i Elsas för ! treeude, hvilket också lyckas henne. Elsa kommer ned på borggården och för sjelf Ortrud med sig i sin boning, sedan hon like i väl först afvisat hvarje tanke på den miss-1 tro Ortrud vill ingifva henre, och Fredrik li kommer åter fram ur sitt gömställe och sä-l: ger att med Ortrud drager hämden in i El-l4 jsas boning; hvarefter han åragor sig till-j: baka i skuggan af den gamla kyrkan. Da l( Igen bryter in och väktaren öppnar porten, l: genom hvilken festklädda ädlingar inström-i I ma, sedan konungsuppropet blifvit blåst uppe i: I vid. borgen. Konungens härropare träder c I fram och förkunnar för de församlade attle I Fredrik Telramund är dömd i skt för fö-la lrandet af osann sak, samt att Elsas räd-li i dare aktar att hålla sitt bröllep med deras! förstinna. Deras jubsl deröfver delas dock ll ej af fyra riddare, om sammansvärja sigt med Telrawmund att vägra Lohengrin lyd-c bad. Derpå uppträder Elsa med sina qvia-)w nor i festligt tåg från qvinnoboningen förl: ätt begifva sig till kyrkar; på trappan hej:s das hon dock at den i tåget deltagande Or.li trud, som ru icke längre kan hejda sinjl vrede och sitt raseri, och som från dennalr plats utslusgar siva anklagelser mot denji främreande riddaren. I detsamma uppträs der Lohengrin i konungens följe från bor-!v gen, afvissr Ortrud, och vill med Elsa in-1 träde i kyrkan, då den bannlyste Fredrik tf framstörtar och anklagar Lohengrin för attja hafva segrat genom trolldom, svek och list, !w Allmän bestörtning uppstår, men lägger sig o snart inför Loheogrias höga och värdiga!s uppträdande; hos Elsa ser man det vak-d nande tviftet; hvilket hon dock ännu beherr jg skar, och sedan Fredrik sökt i hemlighetr aflocka Elsa ett löfie att I8ta honom få fill s fälle att såra Lohengrin för att lösa denjl trollmakt, som uppehåller honom, men afvi-g sas af hennö, och med stränghet bortdrifves a af Lohengrin, fattar konungen Eleas och le Ebdohengrins händer och för dem in i temp-!s let, under folkets jubsl. h Tredja akten visar först brudgemnaket, ls dit de älskande under sång ledsagas af alla g bröllopsgästerna, som der lemna dem allena, s Under den kärleksduett, som nu följsr, sö: ker Elsa, drifven af sina tvifvel, atvt utfor-d ska sin älskades namn, och sedan hennesf oroallt mera ökats genom hans undvikandejb svar, och hon fattas af ängslan för att han!h skall lemna henne för den glans han nuln Söörsakat, spörjer hon honom slutligen omf nans namn och ort, och i samma ögonblick g bryter Telramund in i gemaket med de fyra i; riddarne från andra akten, och lyfter sitt! svärd för att döda Lohengrin som dock, arnad af Elsa, sträcker homom död tilll goltfvet. Men ru är frögan gjord och rid-e daren mäste återvända till sin bore. hvar FP otet t. AE AR.