Aftonbladet – 20 januari 1874, sida 2

son häde skrifvit till honom, och det blef alltid stor fröjd, då dessa bref kommo. Först läste fadren dem för sig, sedan läste modren upp dem högt och gerna ställde de sä till, att pastorn också skulle komma till att läsa dem. Om Ferdinand hade skrifvit att han nu kommit så längt, att han snart kunde tänka på att få en plats, då måste jag ännu en gång läsa brefvet högt för hans far, och var han då vid riktigt godt lynne, så sköt han tillbaka sin lilla svarta kalott och gick med händerna på ryggen upp och ned irummet. En gång, då Ferdinand också hade skrifvit att han hade varit den första vid årsexamen, och jag höll på att läsa upp brefvet — det var lördagsafton, vi hade gjort rsnt i huset till söndagen och far. var språksam, ty han fann hemmet trefligt — just som jag, som sagåt, höll på att läsa brefvet högt, blef han stående framför mig och sade: Säg, hur tycker du, Christel? Skulle inte ett sådant här litet nätt skolhus och Ferdinand till på köpet anstå dig? Han skrattade, men mor, som just kom in med kalmusrötterna, dem hon skulle lägga upp i kammaren till torkning, skakade på hufvudet som ett tecken att han ej skulle tala mera derom, och jag kände mig darra i alla leder af förskräckelse. Ehuru jag var på sjuttonde året, hade jag ännu inte tänkt på giftermål och allraminst på att gifta mig med Ferdinand. Då jag sista gången var hemma, var jag tretton, han aderton år gammal och vi hade inte haft mycket med hvarandra att göra. Han sjöng ganska bra, spelade äfven klav6r, och som herrskapet i prestgården alltid höll på och musicerade, så tyckte de mycket om honom och han var nästan mesta tiden hos presten och hans familj. Far och mor