Aftonbladet – 17 januari 1874, sida 3

tal sina vänner i Stockholm, sekreterafön I Ijernkontoret Willberg 11), följande: Jag har nu varit här en hel månad fullt, -loFH sedan fäg lemdada mina sista svenska , vänner på dauska stranden, När Iam icke II haft en enda rätt glad dag. Så lägt är den danska tonen stämd under den svenska. Jag har den äran att med en slags matt Iundransvördnad gapas på, att öfver allt finna eh färdig och liksom dem befald tjenstlaktigket, alt proponerag för hvar berömd Iman, och I Kvart roande Flubb, jag önskar joch icke önskar. — Men detta hör jbke gjort mig ett ögonblicks nöje, när jag undantaf det enda ögonblick, då på militärklubbens konsert en fröken Flug, hög gora en Pallas Joch af godt tyeke, direkte vände sig till mig och på franska av nom du genre-humain Igjorde mig Bä kömpliment:a, I Om det stoj — för att begagna hren: Iheims uttryck — som Thorild tillställde i den danska hufvudstaden, gifver han sjelf Jen ganska naiv antydan, då han i samma Ibref yttrar: Om mig hviskar man: han talar fritt, liksom våra gamla fruar skulle hviska: han tror icke på Kristam. Apropos af det, hände likväl, nyss på engelska kälIlaren Här, det löjeliga, att en lång svensk, Boheman, titulerad hatidsekter hos hertig Carl af Sverige, för det han grufvade sig öfver mitt frihetstal såsom en hycklande kujor, fick af en dansk, likek häftig vän af mig som häftig royalist, örfilar och utsparkning, Thorild anser sig böra erkänna att snågot champagner var med i saken, men, tillägger har, principen var excellent ! Mot slutet at 1793 befann sig Thorild i Liibeck, der han uppehöll sig mer än ett är. Atterbom har från denna hans vistelse i den gamla hansestaden aftryckt åtskilliga vref, hvilka tppgifvas våra ställda till hofauditörn Edman i Stockholm. Sksoii ett visserligen mindre vigtigt, men dock för Atterboms stillförlitlighet i uppgifter karakteristiskt vitnesbörd, anmärka vi, att åt minstone hvad en af dessa skrifvelser angår (i original befintlig i k. biblioteket) är detta icke fallet. Den är nemligen, såsoin en mycket tydlig påskrift utvisar, afsedd för den redan nämnde Herr Jan Ad. Willberg vid Jorncontoiret i Stockholm, För öfrigt är brefvet temligen riktigt aftryckt af Atterbom (Siare och skalder, andra uppl. Bd. V, sid. 104), om man afser från sådana gmåsaker som ett af Atterbem för bättre kraft och verkans skull instucket Må gå!s, åer Thorild, som för tillfället tyckes varit i stark penningeförlägenhet, omtalar sig vilja för evigt slå upp med hoppets sköka, som tjusar uzsgdom och därar. Äfvenledes har Atterbom här och der ändrat satsbygnaden samt uteslutit e:t och annat ord. Det är i detta bref, som Thorild yttrar de klingande orden: När jag tänker på allt hvad fett och godt och varmt och beqvämligt och roligt och hedersamt jag uppoffrat i min dar endast för att tänka högt och stort och göra nationen någon hugnad, någon ära, så häpnar je öfver min oändeligt ädla dårskap. På flere sätt bar Ljunggren uppvisat, att Thorild långt ifrån var så oegennyttig, som detta han3 eget uttalande jemte mycket an nat låter påskina. Vid hans ankomst till Stockholm var det hans plan att erhålla en informatorsplats i någon förnäm familj, genom hvilkens rekommendation han sedan kunde få en syssla. Kanske föresväfvade honom exemplet af Kellgren, som genom sin informatorsplats i Meijerfeltska hu set kommit i personlig beröring med konungen. I vår förra uppsats framhöllo vi, likaledes efter Ljunggren, dylika drag af Thorilds omtänksamhet för egen räkning, och det går härvidlag med Atterbomsa teckning af Thorilds upphöjdhet, liksom med det martyriom han uppgjorde för Sveriges förste romanförfattare Mörk, hvilket af Malmström blifvit reduceradt till gina rätta proportioner. Som litteraturhistoriker hade Atterbom i allmänhet den svagleten att, så att säga, falla i förtjusning öfver en tolfskilling, i dön tron att det vore en dukat — ce exempelvis haus teckning af den visserligen förboppningsfulle, men dock faktiskt temligen obetydande Kjeliander — och denna hänförelse har väl aldrig hos honom vsrit lifligare än i fråga om Tborild. Det vore naturligtvis dosk mycket obotänksamt att i betraktande häraf vilja kasta hans Siare och skalder alldeles öfverbord. Med stor anspråkslöshet yttrar Ljunggren i inledningen till sitt om så många studier och så mycken kritisk mognad vitnande verk: Öm jag I denna del varit nödsakad att på mänga ställen bestrida riktigheten af Atterboins öppfattnidg och göra anmärkningar mot hans, någon sång, alltför fria sätt att behardla sina källor, så har detta skett med oförminskad aktning för denne srillrike litteratnrhistoriker, hvars Svenska siare och skalders är och säkert länge skall förblifva det inom detta område yppersta arbete, vår vitterhetshisteria eger att uppvisa Det torde ock vara, om uttrycket tillåtes oss, ev något någäHv fippfattning af Thorild, som 4 sog 5 tbaning gkän Ljunggrens skarpsinniga uUhdersuns... ker läsaren, men som de anförda orden visa, har det ingalunda varit bans mening att träda helt och hållet i stället för Atterbom, ufan blott att beriktiga, honom der han bordo beriktigas, hvilket är faliet älvböh med sjellva grundbetydelsen af Thorilds strid med Kellgren. Vi skola en annan gång tillse detta samt hurn äfven Beskows althandling visår sig snpplerande i fråga om Thorilds plats i litteraturhistorien. Norsk litteratur: Vinje: Bretland og Britarne. — Lauvduskar. — aul Agathon: Ragnvald. — Daa: Tidstavler, IL, 7. Den nu mera aflidne, äfven hos os3 rätt