Aftonbladet – 16 januari 1874, sida 2

den icke hennes och hon satte påsen ifrån sig, stod en stund stilla och betraktade den samt utbrast: Om det bara inte hade varit sa förskräckligt mycket-, och derpå gick hon bort ifrån kistan och ut ur rummet. Hon sade alltid sedan att det föreföll hennne som en djefvulens frestelse eller som om en stor olycka skulle vederfaras henne. Aldrig var det heller någon vältignelse med dessa penningar, och på det hela har hvarken hon sjelf eller någon annan haft godt deraf, Här gjorde Christel ett uppehåll, hon hade något för hushållet att besörja, men då hon Eterkom och jag ifrigt uppmanade henne der till, fortsatte hon sin berättelse: Mor återkom ändtligen till sans, så till vida att hon åter kunde tänka på hvad hon hade för händer, och de uppdrag hon hade för slottets räkning, och först när hon hade uträttat allt detta infann hon sig åter hos den gamle Meyer. Denne intaiade henne nu att hon tiil en början ej skulle säga ett ord åt någon menniska om saken, icke alls låtsa derom, ty om folkot fick nys om at hon egde något, så skulle alla komma och vilja läna af henne. Nekade hon dö, så blefvo de förargade, gaf hon dem, så fick hom måhända ej igen sina penningar; ingen skulle då längre vilja hjelpa henne och hon skulle endast få erfara ledsamheter och förtret. Hur mycket gör det om dagen ? frågada hon plötsligt, och Meyer sade att om hon ville sätta ut sina penningar på ränta, så kunde hon hvar dag hafva en half thaler. Sedan frägade hon ytterligare om det då också kunde blifva något qvar åt mig — jag var dä fyra år gammal — och derpå kunde Meyer märka att hon alls ej förstod hvad ränta ville säga, och att hon, lemnad