Aftonbladet – 16 januari 1874, sida 2

sten, och svarade derför, att det gjorde henne detsamma om hon fick behålla den eller ej; det ena ordet gaf det aråra och för första gången kom mor hem från slottet, full af vrede och förargelse. Då för tiden bodde vi inne hos andra menriskor, hvilka äfven skulle se efter mig medan mor var ute på arbete. De voro daglönare, kunde också med mycken möda draga sig fram och mellan dem och oss hade alltid varit god sämja; då nöden var stor, hjelpte den ena den andra, allt efter som det föll sig och som man hade det. Dessa menniskor gingo ut och in i vår lilla kammare, just som vi i deras stuga, och om också hvar och en, för ordningens skull, låste igen sin kista, så hade ända tills nu aldrig något misstroende varit oss emellan. Men när mor kom hem på qvällen med sina tiugu thaler, då blef alit annorlunda. Helt ängslig smög hon sig in i kammaren med penningarna, och fastän hon annars tio gånger om dagen hade slagit upp och igen kistlocket, så öppnade hon det nu blott helt varligt, stoppade pengarna in i ett par gamla strumpor och gömde dessa under alla de andra sakerna, i hvar sitt hörn på botten. Icke dess mindre hade hon ingen ro om natten, ty hon sög ständigt framför sig alla sina fyllda penningpåsar, hvilka hon icke sjelf visste huru hon bäst skulle använda. Ibland tänkte hon att köpa sig en egen gård och huru hon då skulle hafva fullt! upp med mat och dryck och lefva godt! utan att behöfva arbeta; ibland åter ville hon gräfva ned alla silfvermyoten och blott taga fram en halt thaler hvar dag, ty så föreställde hon sig att Meyer hade menat, då han sagt att det så skulle räcka till. En annan gång funderade hon på hur hon skulle kunna hemta hem sina pennin