Aftonbladet – 15 januari 1874, sida 3

naren redati hade grånat I bärs tjenst, De första åren han bodde här företog han hvarje dag då vädret var vackert en promenad som räckte två timmar. Han mottog aldrig några bjudniagar, besöktes icke ofta af några personer och gjerde icke några kalaser. lan sysselsatte sig nästar beständigt med lär ning och var deruti outtröttlig. Då fyra år efter inflyttning tär bade gått, ådrog baronen sig en svår förkylning ender en promenad, och när han efter ett par mål saders förlopp kande lemna sjuksängen hade han fattat beslutet att aldrig mer lemna sin såning förr än han blef förflyttad till det sista fvilorammet såsom han uttryckte gig. Den enda motion han tog åstadkoms nu på det sätt, att hvarje dag, sedan morgonkafet var förtärdt, öppnades alla dörrarne emellan remmen, hvarefter han gick så många slag igenorä våningen till dess han tillryggalagt en fjerdedeis mil. En timma efter intagen middag förnyade han samma vandring. Då den mörka årstiden inträdåe, skulle ljus tändäg i alla kronorna medan Vandringen på eftermiddagarne förrättades. Den första dagen i hvarje månad antecknade han i glmanackan huru lång tid erfordrats för de både dagliga vandringarne, detta för att kunna se huru kroppskrafterna aftagar, som han yttrade sig till den gamle trotjenaren Lund, Fyra gånger om året blef jag uppkallad för att mottaga och qviftera hyran. Baronen frågade då huru min nådige herre befann sig, hvarefter jag ålades till honom framföra baronens respekt Gå jag skrefbhärnägt; PDermed var samtalet slut. På detta enformiga sätt hade baronen tillbringat något mer än elfva år här, då han åter insjuknade, och husläkaren tillkallades. Sjukdomen förvärrades icke; men krafterna aftogo likväl. De många medikamenter som doktorn föreskretf och som hemtogos, vVägrade baroner bestämdt att förtära och då trotjenaren deremot gjorde föreställningar fick han alltid samma svar: Ser du, min käre Lund, doktorn förmår ändå ieke att med all sin medicin göra mig ung på nytt och då jag är temligen plågfri, så kan ju gerna doktorn tra att det är hans förtjenst. Ålderdomen är en obotlig sjukdom. En afton nära årets slut framförde kammartjenaren till mig baronens helsning att jag dagen derpå kl. 11 skulle komzmsa till honom och om möjligt vore göra mig ledig från andra göromål, ty, sade Lund, herr baronen vill visst tala något särskildt med kamreraren ochhan orkar nu Gudnås ei tala länge åt gåsgen. På det bestämda klockslaget inställde jag mig och blef genast införd. Nära tre må nader hade förflutit sedan jag sist såg baronen. Åf den reslige mannen med de stränga anletsdragen kterstod nu blott en skugga, till och med rösten hade blifvit vek. Det var nu första gånger han räckte mig sin hand och bad mig sitta. Jag har, sade han Inogsamt och med ansträngning -begärt att ni skulle besöka mig äfven för en annan anledning än hyran. Man hear sagt mig att ni är en hederlig och klok mar, Kan jag förlita mig på att ni ärligt fullgör en döendeg sista vilja?. Mitt svar blef att jag ännu aldrig brutit något löfte, men att jag väl besinnade mig innan jag gaf det.. Detsvaret tycker jag om2, yttrade baronen. Han låg nu en lång stud tyst och af darrningen på hans bänder elutade jag till att ett starkt själsarbete försiggick. Jag sekall då anförtro er min yttersta vilja. Svara sedan på ära och tro om ni vill fullgöra den. Den egendom, som jag fick med min salig hustru, sålde vi för att liqvidera den skuld, som fanns i min på födernet ärfda egendom. Då vårt äktenskap blef barnlöst och min ofta päkommande sjuklighet ansågs betänklig, påyrkade min hustrus bror — lagman — att ett inbördes testamente skulle upprättas med föreskrift att den efterlefvanie makan skulle sitta i orubhadt bo; men after begges vår död skulle af faet och löst, sedan skulden blifvit betaid. ena hälften tillfalla mina och andra hälften min hustrusarfvingar. Emedan jag var sjuk. då testamentet upprättades, förmådde jeg el genomläsa det och litade fullkomligt på min svågerg ärlighet. Redan under min bustras lifstid förmåddes jag ingå betydliga borgensförbindelser både för min svåger och för mia bror Borgensförbindelserna för min svåger nödgades jag infria kort etter min hustrus död, och vid hennes sjuksäng lof. vade jag att aldrig kräfva honom. Då han såg hurn djupt jag sörjdelmin huetru, erbjöd han sig att bestyra om bouppteckningen och bevaka testamentet, samt förmådde mig snart anträda en utländsk resa — Ett långt uppehåll nödgades den sjuke tä gävle Jag hemkallades efter några målan.YS frånvaro derföre att min bror aflidit och be fanns efterlemna en betydlig skuld, genom hvilken äfven jag för mina borgensförbin delser drabbades med en stor utgift. Hela min kontanta förmögenhet gick åt för dessa borgensförbindelser, jag kom i en betydlig skuld och efter ett par ärs förlopp i förlä zenhet. Då begärde jag min svågers råd j och biträde för att mot inteckning i egendomen kunna upptaga ett lån; men till min : stora harm vägrade både han och mina brorsöner alla gravationer på egendomen, emedan i testamentet förekom en punkt att den efterlefvande maken icke egde rättighet sälja eller Iinteckna egendomen, utan med samt lige arfvingarnes samtycke. Den sista meningen förmådde den sjuke endast med svag röst uttala, så upprörd var han, men tonen förrådde ingen bitterhet. De kände -att jag icke bröt ett löfte, och de hade fått mitt ord på att jag aldrig skulle kräfva dem, sade han efter ett långt : uppehåll. Eder husbonde lemnade mig det : behöfliga lånet och då jag sedan genom ett indraget lefnadssätt efter min hustrus död har kuonnat osöra hesgnarinsar är jag nu!