Aftonbladet – 15 januari 1874, sida 3

Jag har fått en tanke i mitt hufvud genmälde han, och om det också kan vara sant att man inte skall tro på tecken och under, så kan jag dock inte bjelpa att jag tror att min lott har lycka med sig. Först skulle den dö, som har hatt den så länge, och sedan den andre, som man i välmening vill skall taga den, kan sparka den ifrån sig med förakt! Jag kan inte läta bli att tänka, om jag sjelf skulle behålla lotten — om Herron skulle vilja förunna mig en välgerning, det är ja sista dragningen. Under det han så talade fram och åter fick min mor också lust att försöka sin lycka på lotteriet och frågade hvad denna klass kostade och hur mycket man kunde vinna. Hur mycket man kunde vinna? Man kunde vinna 10,000 Thaler om Herren stod en bi! Och hvad det kostade? Tio groschen, det var alltsammans. Nu kom turen till min mor att börja fandera. Den gamle Meyer hade ordentligt smittat henae och hon kunde icke blifva jvitt tanken på lotteriet. Men tio groschen var mycket penningar för henne, och melan hon ännu fanderade fram och tillbaka om hon skulle våga på kostnaden eller icke, hade de kommit fram till slottet, och de fingo sedan hvar sin väg. Hela aftonen hade hon likväl blott tanke på detta; ibland ville hon, ibland ville hon icke, och emedan hon hade funderat så mycket på saken, så låg den för henne äfven under sömnen. Hon drömde att hon hade vunnit högsta vinsten, och att hon skaffade sig allt möjligt rart för penningarne, till dess slutligen stugan blef full ända upp till taket, och hon icke visste hvart hon skulle tega vägen med aila desza saker. När hon vaknade, var hon fullt bestämd,