Aftonbladet – 15 januari 1874, sida 3

Dervid skrattade han högt och vildt, vär de sig emot den gamle Meyer och skrek: Sök dig kunder bland traspacket för ditt lotterisechacker, vi vilja ej ha dermed att göras Och när han såg sig om och fann min mor stäende hos krögerskan, tillade han: Se, mor Rintelin, det kan vara en kund för dig! Hon har ju inte bröd i huset! Lura på henne din lott, hon tar den nog. Dermed kastade han lottsedeln, som Meyer nade lagt på bordet framför honom, åt silan till, hvarest min mor stod. Den föll oh golfvet och Meyer skyndade att taga ipp den, ty Wendland visste icke mera till sig, vinet hade stigit honom åt hufvudet. När han var vid sina sinnen, höll han sig nycket för god att göra sig till narr inför lia menniskor, i synnerhet när han var land sina likar. Meyer förstod nu slutligen att kär ingening var att förtjena och packade derför hop alla sina många saker; mor hjelpte soxom upp med packan på ryggen, och då won också var färdig att gå, följdes de båda it och gingo vägen framät tillsammans, ty nor skulle i förbigåendet höra åt uppe vid slottet. Till en början var Meyer alldeles yst; emot vanan, ty han var annars ganska språksam, Mor trodde att förargelsen satt qvar i lynnet, och för att göra honom oättre stämd, sade hon förgonligt: Wendand är ju ej hyggligare mot hvem det vara må, när han hade fött något i hufvudet. Meyer svarade aldrig ett ord, utan gick och räknade halfhögt för sig sjelf. Plöteigt stannade han midt i räkningen och sale: Gad hjelpe mig, jag vet mig ingen råd! Så bade mor ännu aldrig sett den gamle, ch kon frågade derför hvad som fattades onom,.