Aftonbladet – 15 januari 1874, sida 3

med bonom, var det ej så illa ment, och de kunde väl löna mödan att försöka ännu er gång. För ögonblicket gick han likväl sit väg, packade upp sitt kram, halsdukar hängslen, knifvar och dylikt och sälde också en och annan smäsak, till dess han fick se att klockan var nära fem och atthan mäste begifva sig af, ty dagarne började blifva korta, ech den gamle Meyer var mycke from och gudfruktig och befattade sig al rig med något arbete sedan hans sabbat inbrntit. Han gick derför åter fram till bordet, der de båda ännu sutto qvar tillsammans och började om igen att söka öfvertala dem. Under tiden hade slagtaren bjudit på det ena glaset efter det andra, och fastän han sjelf af det myckna drickandet blott blifvit alltmera upprymd och glad, så hade Wendland tvärtom blifvit allt mer förargad och vid däligt lynne. När derför Meyecr äter dukade urp den gamla historien, utropade Wendland hånfullt: Det här judpacket är som spyflugornå, hundra gånger bortjagade, blir man dem ändå ej qvitt! Nej, slå ihjäl karnaljerna, dö kanske får man vara i fred ! Då skrattade slagtaren och menade att, just för att pi i dag inte vill, kamrat, så skulle ni taga lotten. Gif hit den, jude!s Hvad för slag, taga! taga loiten! Det har väl ännu ingen enda bonde i byn sett en ärlig kronans penning vunnen på en sådan der papperstrasa, och den som redligen för. tjenar sitt uppehälle på sin torfva, den bryr sig inte om sådana dumheter. . Det är allt bara bedrägeri af judeschackraren. Förrän jag kastar mina slantar i gapet på en så dan der jude, förr vill jag göda mina svin med hvete tills de ej kunna röra sig ul fläcken, dem kommer ätminstone ingon jude och vill äta uppl