Aftonbladet – 13 januari 1874, sida 3

använde tre hela års kurirfärder pä denna forskning. Under tiden hade den polska insurrektionen blifvit qväfd; den som hotade i Italien var förekommen; Ludvig Filip hade halkat lyekligt öfver alla de oroande följderna af sin tronbestigning; de fem stormakterna visade det hjertligaste förstånd sinsemellan, och hela verlden tycktes vilja förblifva orubbligt qvar i den ställning, som den numera bade intagit. Alt var i ro, och Lotta och jag ärnade också sätta oss i-ro. Det var väl blott en modesömmerska, med ganska obetyåligt kapitäl i sparbanksboken; men det var den vackraste flicka i Strasbourg, Fru Kasper ser ännu i denpa stund rätt bra ut. Jag sjelf egde ej heller nägra särdeles stora tillgängar, i trots af ministrarnes och ambassadörernes höga ynnest och min utmärkthet ibland kurirerna; men vi två hade beslutit att pu göra allvar af sken och låta viga os? nast efter min återkomst ifrån Neapel, div jag höll på att afgå med depescher angåsnde något ibland de missförstånd, som litet emellanåt yppade sig på det bället. Som de italienska affärerna alltid gingo långsamt, nödgades jag emellertid stanna qvar der, ivävtan på den dervarande franske ambasgadörens svar, och jag satt alltså en deg helt sysslolös, under kolonnaden till hotellet, blöste ringar ur min cigarr och tävkte på Lotta, då någon kom ut ur huset och klappade mig på axeln, Jag vände mig om — och der stod min gamle bekante, Dumont, den förtrogne kammartjenaren, som jag, jemte hela verlden i öfrigt, trodde vara med sin herre på sobeltångst vid Ishafvet. Dumont! ropade jag, är det möjligt att jag ser så läsgt söderut? Huru slapp ni ut ifrån Siberien, och hur har det gätt med er, stackars Fritz? Kom till palatset Gorzaga i afton klockan ätta — bakvägen, märk väl det — och ni skall få höra alltsammans, min vän — tillika med någonting på köpet, som är till