Aftonbladet – 12 januari 1874, sida 3

kanke på mig; mina förtjenster fortforo tvärtom att utbasunas af ministern och hans anderhafvande; jag var och förblef en utomordentlig man ibland kurirpersonalen. Hade ambassadören fått någon fråga angående de sfversända tidningsexemplaren, så måste den cke ha fästat hans uppmärksamhet; åtminstone nämnde han aldrig derom åt mig, och ;j heller åt någon annan, sk vidt jag vet; ch i mitt intresse låg visst icke att föra ans tankar ditåt. Emellertid var det tydigt, att någon hade snappat bort depescherna från mig på ett för mig oförklarigt vis och i mitt ställe fortskaffat dem ill deras bestämmelse, med en skyndsamet, som öfverträffade allt hvad jag sjelf ned den ytterligaste ansträngning kunde istadkomma, och — ännu obegripligare: röfvaren h de föreställt min person inför ÅA många vitnen, att jag ensam fick skörda sedern och berömmet för hans oerhörda skyndsamhet: Men jag var född vid den sagorika Rehns stränder, och jag hade från min barndom hört mer än en hemlighetsfull berättelse om menniskor som ha varsel — det vill säga stt slags bebådande väålnader, som spela derag roll och bete sig alldeles på samma sätt som den bebådade satan befinnes göra sjelf, när han ändtligen anländer i egen person. Jag nödgas erkänna att mitt tyska lynne slutade med att tyda gåtan på det viset. Ingen plundrare med kött och blod, huru rysk han än måtte vara, kunde ha trängt sig in i mitt igenbommade sofrum och satt vässen i förskräckelse. (Forts.)