Aftonbladet – 10 januari 1874, sida 2

mn n— — Ol, ( —-—-— — MMMM föra spioner på villospår, och jag var auställd vid den första franska ambassad, som Ludvig Filip afsände till Petersburg, sedan czaren erkänt honom som konung. Ambassadören var en ibland de klokaste och mest sansade diplomater, som någonsin afsändt och mottagit depescher; och jag tror äfven att knappt någon haft flera underrättelser att afsända eller flera instruktioner att emottaga. Han höll ständigt femton kurirer i jemn verksamhet. än afresande, än ankommande. Bland dem hade han den godheten att anse mig för den snabbaste och pålitli gaste; och merändels var det jag, som afskickades, här ovanlig försigtighet eller skyndsamhet ansågs nödig. Naturligtvis hade hans excellens icke inlåtit mig i sina diplomatiska mysterier; men jag förstod ändå att han en dag befann sig i stort bryderi, när försvinnandet af furst Teodor Ozinoff begynte talas om, eller rättare hviskas om, i Petersburg. Jag kände väl icke fursten, ehuru jag i mina dagar varit bekant med lika förnäma personer som han; men hans franske kammartjenare, Du mont, kom ofta med biljetter till franska ambassadhotellet och väntade der i samma förmak som jag; vi stodo åå begge bredvid hvarandra utmed kakelugnen under destränga vinterdagarne, och på det sättet blefvo vi småningom bekanta med hvarandra, till och med förtrogna, Dumont hade för öfrigt icke mer än tre gamtalsämnen: det första var Frankrike. det andra var han sjelf, det tredje var furst Ozinoff. Det tredje intresserade mig före trädesvis, och jag bade till följd häraf fåt! ganska omständliga upplysningar om fur sten och hans förhållanden. Han var på fädernet något beslägtad med sjelfva det kejserliga huset, och hans mor härstam made, i rakt nedstigande led, från Leczcin skig polska konungahus; han var enda arf vingen till alla dess rättigheter och titlar Han hade äfven ärft två stora gods, mer alltför adägsna från bvarandra; det ena lås