Aftonbladet – 9 januari 1874, sida 2

FEMTE KAPITLET. Christabel kände sig öfverlycklig; hennes samla hem föreföll henne icke mera dystert i den nattliga tystnad, som rådde omkring henne. Alla de känslor af enslighet och nedslagenhet, som ganska ofta öfverfallit hennes unga sinne, voro nu med ens försvunna och framtiden hägrade för henne likt förtrollade scener ur fesagor. Visserligen var hon litet orolig för sin fars ovilja mot allt hvad Greenwood hette, men Frank tycktes henne så hänförande och oemotståndlig, att hon icke kunde tänka sig möjligheten af att någon kunde emotstå hans öfvertalningsförmåga. Hon hoppades att hennes far ekulle tycka om, ja, till och med beundra honom lika mycket, som hon sjelf gjorde det, och att han i följd deraf skulle öfver: vinna sin motvilja och gifva dem sitt samtycke. Men miss Perkington då? Vid tanken på hennes missräkning kunde Christabel icke återhålla ett leende. Stackars miss Perkington! Alla hennes silkesfransar och spetskrås hade icke kunnat rubba en trogon kärlek, Hon var alltför lycklig för att ännu på länge kunna lägga sig, utan gick, försjunken i glada drömmar, fram och tillbaka på golivet. Det var väl sant att han blott var son till en fabriksegare, som dragit sig tillbaka från affärslifyst, men i hennes ögon var han likväl den fullkomligaste menniska i verlden; så glad och ädel, så modig och sann, Plötsligt stannade hon framför den långa smala spegeln och betraktade sig uppmärkcamt deri. Var hon verkligen vacker? Var hon verk li; värd en sådan fästman? Hon upplöste altt långa rikp hår, Ja, hon erkände sjelf