Aftonbladet – 9 januari 1874, sida 2

som ingalunda ensidig eller afvogt stämd möt de gamla universiteten, en omständighet, hvarom man hade ett vitnesbörd i den värma, med hvilken han ifrade för ett tillfredsställande ordnande af undervisningen de geologiska och mineralogiska vetenskaperna vid Lunds universitet. — Erinras bör äfven, att hr Nordenskiöld inlade en kraftig protest mot den bornerade uppfattning, som ville bestrida, att teatern hörde med till de kulturanstalter, zom förtjena att af staten omhuldas och understödjas. Det mest betydelsefulla af hans tillgöanden vid riksdagen med afseende å de ullmärna bildningsanstalterna var likväl avs omfattande förslag om de här i hutvudstaden befintliga tekniska läroanstalternar örening till ett enda tekniskt läroverk — stt förslag, genom hvilket han ville föreygga det slöseri med både andliga och maeriella krafter, gom nu onekligen på detta mråde eger rum. Det är bekant, att denna ramställning rönte den uppmärksamhet från iksdagens sida, att en framställning till reseringen om vidtagande af åtgärder till fråsans närmare utredning blef besluten, och let är likaledes bekant, att regeringen för rämnda ändamål nedsatt en komite, hvars wrbeten icke osannolikt föranleda någon framitällning till riksdagen mnder detta eller rästkommande år. Att det för den vidare oehåndiingen af denna i så många förhål anden djupt ingripande fråga skulle vara ff synnerlig vigt, att i Andra kammaren cke saknades den man, gom bragt henne å bane och som fullständigare än de flesta torde vara i stånd att öfverblicka henne i hela sin omfattning och att för kammaren 1tveckla hennes betydelse, lärer väl knap: past kunna vara något tvifvel underkastadt. Under de riksdagar, hr Nordenskiöld bivistade, saknades icke flere tillfällen, då hans vetenskapliga insigter togos i anspråk för i bane varande vigtiga praktiska frågors utredning och belysning. Och det var der vid icke några torra och för mängden af iang åhörare obegripliga katederföreläsninsar, gom han lemnade, utan framlade han städse på ett klart och allmänfattligt sätt vetenskapens resultater och dessas betydelse med hänsyn till de frågor, som förelågo. Han ifrade sålanda för ett sådant ordnande at de geologiska undersökningarne, att de stora kostnader, som på dem nedläggss, måtte blifva af gagn på samma gång för vetenskapsmannen som för joråbrukaren, bergswannen och industri-idkaren. — Under behandlingen af frågorna om inmutningsrättsns inskränkning och om re vision af grufvestadgan i allmänhet, ådagalade hr Nordenskiöld en så omfattande insigt i de bergshandteringen rörande förhållanden, som af lagstiftningen i dessa ämnen beröras, att det helt visst skulle vara mycket att beklaga, om dessa insigter och denna förmåga att klart framlägga dem icke akuile vara att inom riksförsamlingen tillgå, då frågorna om eganderätten till de i vårt land befintliga mineralogiska skatteraa och om vilkoren för deras bearbatande ånyo der förekomma, — Hans högst intressanta yttrande rörande betydelsen af det begärda anslaget för befrämjande af tillgodogöran det af de inom landet förekommande fostorförande lager bidrog utan tvifvol väsentligt till Andra kammarens bifall till detta 2f statsutskottet afstyrkta anslag, och det utgjorde för öfrigt ett synnerligen anmärkpingsvärdt prof på bans förmåga att hoz den församling, inför hvilken han talar, väcka deltagande för en angelägenhet, som helt naturligt förnt varit för de flesta desz medlemmar temligen främmande. — Likaledes visade sig vid behandlingen af några föreslagna ändringar i jagtstadgan värdet at den tillgång på vetenskapliga insigter i olika ämnen, hvilken hr Nordenskiölds närvaro i kammaren beredde. Om än hr Nordenskiöld icke oftare deltog i behandlingen af rena lagfrågor, ådagalade han dock vid åtskilliga tillfällen, att han för dem ingalunda var främmande, och att han var en afgjord anhängare af tidehvarfvets sträfvanden att göra lagstiftningen på skilda områden bumanare än tillförene. Vid behandlingen at fattigvårdsstadgan uppträdde han med kraft emot ätskilliga i det föreliggande förslaget befintliga hårda och omenskliga bestämmelser; och förslagst om betryggandeaf den gifta qvinnaus egande rätt egds i honom en varm anhängare. Äfven för rent ekonomiska frågor virade han synnerligt intresse och ådagalade ofta med afseende ä dem ett praktiskt sinne, en skarpblick och en omfattande sakkännedom, som de fleste säkerligen icke väntat sig att finna hos en man, som ansetts hafva pgnat sig mera uteslutande äåt rent vetenskapliga studier och forskniogar. Vi vilja exempelvis anföra hans yttramde ijernvägsfrågan vid 1870 års riksdag. Han slöt sig leri till dem, som motsatte sig fortsättandet af statsbanebyggandet, och detta hufvudsak: igen derför, att han var öfvertygad att, om jernvägsbyggnadernas fullföljande öfverlemnades ät den enskilda företagsamheten, skulle banorna blifva förlagda på ett sätt, som vida bättre tillfredsstälde bergsbrukets, jordbrukets och industriens intressen, än då riktningarse berodds på sinmpen at voteringar och partimanövrer vid riksdagarne, Hvad han i sammanhang härmed yttrade om behofvet särskildt af bergslagsbanor, är märkligt, emedan det ådagalägger att han redan då, är 1870, ifrade för jernvägsanäggningar i do trakter af landet, der sålana nu i stor skala pågå, ästsdkomna ust genom den enskilda företagsamhaten. DA frågan om den åt Frövi —TLudvika: bauans ergelske anläggire beviljade konces sionen förovar, yttrade för öfrigt hr Norlenskiöld några varnands ord i afseende å vådan deraf att genom åtgärder från statsnakternas sida bidraga dertill, att vårt lands rikaste malmfält komma i utländingens hand. Vi tro, att man sedan dess mera allmänt byvnskviten sevarta Simon kallad Han