Aftonbladet – 8 januari 1874, sida 2

Den sömnige taffeltäckaren hostade linårigt, troligen för att påminna dem om sin närvaro och den sena timmen. Det var nu midnatt, ty promenaden genom ängarne häde tagit mycken tid. De älskande tryckte hvarandras haud och sade god matt. Frank hade gerna velat förlänga afskedsstunden, men taffeltåckaren stod ju der med sitt rin: nande talgljus och sina besvärande blickar, och David bakom dem, söm gäspade högljudit. Han lät henne således gå, efter ännn er varm händtryckning, och den starka gemla dörren riglades till efter banne, son om bon gätt i kloster. Francis Greenwood vände sig om och stack mekaniskt handen i fickan för au David drickspengar. Men David ha svunnit och den yttre gården var! kände eig just ej i den sinnesstimr han ville gå tillbaka till sällskapa vindens sakta prasslande i murgr störde nattens tystnad. Det gar mörka murar reste sig dystert om honom och dolde honom i sin s Det der är ju ev förfärligt ruckel för min älskling att bo i, s för sig sjelf, under det han stod och nndrade hvilket ram som var hennes och väntade att se något ljus tändas i den öfre Ir våningen. pe a Ett svagt sken syntes nu genom en aträcka smala fönster skrida fram läpgs den långa korridoren och stanna i ett rum vid husets gafvel, genom hvars fönster, det stadigt förblef lysande. Den unge mannen fann genast att detta var hans älskades gofrum., Det kuöde också varit taffeltäckarens rum, men lyckligtvis var det icke så. Det var verkligen Christabels: (Forts.)