Aftonbladet – 8 januari 1874, sida 2

som om hans son för denna summa endast förvärfvat ett godt umgängessätt och out tömligt förråd af speglosor, hvilka alldeles öfverändakastade den faderliga myndigheten. På det hela taget var den unge mannen dock ingen ohörsam son, utan erkände till och med. ganska ofta, att hans far var en gammal treflig kamrat. FJERDE KAPITLET. Fullmånen hade i hela sin prakt gått upp, men sällskapet i den väl upplysta salongen hade naturligtvis gått miste om nattens stilla sköphet; det klara månskenet förgyllde alla små träd och buskar i den stilla parken och blommorna och gräset doftade af vällukter. Frank och Christabel gingo ut gesom en af glardörrarna, som förde till trädgården, men glömde alldeles bort David, som en stund senare kom springande efter dem från betjentrummet, der han rikligen blifvit trakterad med öl och fintligt utforskad om allt som rörde hans husbondes egenheter. Han hade sprungit bakvägen rundt omkring, ty genom trädgården vågade ban ej gå, och detta gjorde att han ej hann upp dem förr än på halfva ängen. Under tider hade de pratat och skämtat en lång stundi trädgården, der Frank brutit af en sällsynt gul törnros och lemnat den åt Christabel. Ni måste ha en af dessa; rosor lukta ljufvast i mänsken, sade han, och om ni ej finner detta faktum konstateradt i botaniken, så är det ej mitt fel. David var en forståndig. ung man. Han följde dem på aktningsfulit afstånd, och som Frank hade föreslagit, botraktade han — eller rättare sagdt, tycktes han betrakta — himlahvaltvet och tuggade under tiden tankfullt på en hagtornsqvist samt tog dessutom