Aftonbladet – 7 januari 1874, sida 3

blef det sådant stoj, att han icke kunde höra hvad han sjelf sade. Den enda retoriska genre, som för närvarande icke har någon representant, är den patetiska — d. v. s. sågom konstant stilbetraktad. För öfrigt har man ett urval af en, om icke qvalitativt, åtminetone qvantitativt taget särdeles rik beskaffenhet. Må det redan nu vara mig tillåtet att göra en reservation, som jag i det följande gkall få tillfälle att illustrera med flere exempel. Hvar och en skall af hvad som här blifvit yttradt få det intrycket, att det norska stortinget i det stora hela för hvad man kunde kalla ett lugat borgerligt lif, som stundom till och med närmar sig det triviala. Så är det också. Men derför att det icke i hvardagslag nöter på de stora principerna, har det icke glömt dem. Det fins här såsom i hvarje större församling nägre, som i andlig mening lefva ur handen i munnen, och man kan sitta timme ut och timme in — ja man kunde frestas att säga dag ut och dag in — och höra på förhandlingarna och inbilla sig, att man bivistar ett amtförmandskapsmöte. Men en vac: ker stund glider strömmen in i en ny fåra, och innan man vet ordet af, har man en debatt, hvari folkets hela själslif med alla sina brytningar, längtan, tvifvel och be kymmer kasta sin reflex. Då märker man, att man sitter i ett vaket, politiskt intresseradt, fullmyndigt folks nationella församling, och man förstår, att likasom det nor aka stortinget kan vara lugat och hvardagligt, när det gäller de praktiska hvardagssakerna, så kan det också, när så tarfvas, resa sig i jemnhöjd med hvarje stor och betydelsefull tanke, som framställes till dess begrundande. Till den lugaa, stillsamma prägel, som förhandlingarna vanligen bibebålla, bidra ger icke litet, att man är alldeles främmande från bruket elier rättare missbruket att genom tillrop och mer oartikulerade bifallsoch misshagsyttringar uppmuntra eller roa talarne. Från repregentanternes bänkar höres aldrig så mycket som det blygsammaste hör,, Det högsta, hvartill man kan gå, är ett qväfdt, ögonblickligt skratt ät en frivillig eller ofrivillig löjlighat,. Ägna mindre faller det allmänheten på khörsreplatserna in att förvexla stortingsesaien med en teatersalong. Under loppet af de senaste tjugau årea och väl så länge har det, så vids jag mins, blott en enda gäng bäadt,satt galleriet har förbruz tit sig härsmot Dat var sent på aftonen en dag I Mars 1872,-då ändtligen efter flere dagars. hårdnackad debatt det förslag, som sick ut på att öppna stortingets dörrar för de kungl. rådgifvarne, omsider blef antaget. I samma ögonblick som presidenten bade tillkännagifvit -voteringens segerrika utgång, bröt wx bilallsstorm lös från det öfvertyllda galleriet. Men dos varade blott i två eller 1re sekunder; ty i samma ögonblick föll prosidentezs:klubba med ett väldigt slag i bordet, och med en stämma, som skar igenom larmet, ljöd Lans förmaning: Respekt för stortinget I nästa sekund var allt tyst. Och varningen kom så mycket mer verksamt, som den just utgick från förslagete varmaste förespräkare; det var Johan Sverdrup, gom den aftonen innehade presidentens plats. Det var dep sista demon: strationen och den enda pålång, lång tid — ända sedan då den första jornvägsanläggningen i Norge bief voterad; aå var det en dylik scen. Det är att boppas, aw wan lika länge skall förskonas från ett förnyande.Kort före toteringen om misstrondesdressen i fjol voro rykten i omlopp, att dess antagande skulle helsas med en kbvieslingskoasert från galleriet; erforaerliga mått och steg vore likväl vidtagna för att, i fall detta skulle ske, ögosblickligt göra ett kraftigt slut på oväsondet — och demonstrationea uteblef. Det kan ju också häads, att allisammans var blindt allarm. Märkligt är det för öfrigt, att man så helt och bållet har kunnat fri göra sig fråa detta parlamentariska oskick mod larmande meningsyttrisger, ty i riks förssmlingsn på Eidsevoid är 1814 florerade de sikligt, d. v. s. bland sjelfva representantsrae — åhörare fungös då icke till följd af de lokala förbållandena. Det är ett favoritpåstående bland våra pssaimister, att dst på den sexsre tiden har gått bedröfligt tillbaka med den goda tonen i det norska stortingets förhandlingar; Rej, tillägger man då vanligea, helt annorlunda var det i de goda gamla dagarne, då Sörens sen och Karl Valestin Faisen och Riddervold och Aall förda presiaentklubban. Det torde dock hända, att man icke behöfver gå synnerligen långt tillbaka, för att finna en tid, då de personliga szamnmandrabbningarna och äe våldsamma utbrotten icke voro mindre, sällsynta än Hp Det är icke någon lätt sak att me säkerbet döma härom; ty det är tyvärr blott högst ofullständiga och otillförlivliga måterialier till stortingsdebatternas .historia, man eger ända till år 1857, då den öiter stenogratiska referater utar betade Storthingstidende först började utkomma. Det ar säledes traditionen ensåm förbehållet att bevara minnet af de mång taldiga stridör, ä0w i synderhet Schweigaarao hade en så egen förmäga att frammana, och som t. ex. vid ett tillfälle, — det var mel lan Schweigaard ech rallkassören nee striden stod — steg till en sådan våldsam. än RE — rektor latt — förklarade sig skola lemna salen, i fall debatten fortsaitas på detta sätt. Det norska stortingete praxis känner icke förfarandet, att en talare formligen af pra sidenten beröfvas ordet och mavcas till ord ning. Rättigheten dertill är genom regle-: mentet lagi i presidentens och stortingetr band; men den begagnas icke mer — lyckligtvis af det skälet, act det icke behölfves. När replikerna nu böria antaga en skarpate