Aftonbladet – 3 januari 1874, sida 2

ej med sig detta skrin; kanhända hade han alldeles glömt bort att det fanns till. Hans hustru hade då redan varit död i nio år. Besynnerligt var, att han, som annars förslösade allt hvad han egde, dock lät dessa juveler ligga qvar i ett skåp i förvaltarens rum, der min far, då han ärfde egendomen, fann dem bland en mängd gamla arrendekontrakt och odugliga pergamente ralilar. Min far ville ej sälja dem, utan sade alltid: min sons hustru skall bära dem. Men din mor, Christabel, lefde ej så länge, att hon fick begagna dem. Vi brukade gladt tala om den dag, då hon, strålande af diamanter, skulle presenteras på hofvet, men, som det nu blef, bar hon aldrig några prydnader utom de rosor vi lade i bennes kista. Han tystnade för ett ögonblick; detta sorgliga minne öfverväldigade honom alltid. Nu skall jag riktigt förblända dig, sade han och bemödade sig, att anslå en gladare ton. Han låste upp juvelskrinet och höjde locket. Christabel uppgaf ett högt rop af förtjusning. Der funnos en hel mängd diamantsmycken infattade i silfver; halsband, armband, broscher, örhängen m. m,, allt ut fördt i en smakfull och enkel stil. Stenarne voro stora och klara och jångt dyrbarare än Anthony Champion föreställde sig, ehuru han ändock värderade dem till en ganska stor summa. Han lyfte upp första afsatsen från skrinet, hvarvid en undre visade sig, der safirer, infattade i konstnärligt utfördt filigransarbete, lågo utbredia; dä han derefter visade sin dotter nästa lager, hvilket innehöll ett halsband och örrirgar af ametister och äkta perlor, förklarade hon att dessa voro mycket skönare än diamanterna; på skrinets botten lågo endast antika ringar, en lukt