Aftonbladet – 31 december 1874, sida 3

le) Bland småsaker är det en rätt betecknande fpå samma gång söm löjlig upplysning, meddelad af Thorilds ungåsomsvän Heurlin, att vu I Thorild i Lund försökte lära sig svärja, np -emsdan det förekom honom 88 energiskt, å l men att han hade möda med att lära sig det och sällan begagnade eder, något som aldock längre fram — att döma af hans utn gifna skrifter — förträffligt lyckades honom. Som i smått så i stort. Den ridderlighet i litterära fejder, hvilken nära nog sammansmält med den gängse föreställningen om t) Thorild, krymper i Ljunggrens belysning oerhördt samman. Ett och annat misstag, flit begånget af Atterbom och sedan utan invändning upprepats eller till och med ute I broderats af Malmström samt antagit kaI rakteren af ex trosartikel, torde vi efter t Ljunggren kunna påpeka. I någon mån k ) går han härvid i-Böttigers fotspår, som i jsin afhandling om Kellgren (i Sv. Akadetj miens handlingar) förtjenstfullt brutit isen. ?) Ett af de allra pikantaste dragen har dock ij hittills varit okändt. I en prenumerationsanmälan för Thorilds ryktbara tidning Den rinye granskaren 3) förklarar har, hvilken 1! publik han anser som sin, Det heter: Den I unga, tillmognande, min samåldriga. Till er egentligen, mine unge medborgare, vän: I der jag mig. Jag tillbjuder mig att vara r jer avktor. Om 20 år äge och styre vi detta -l landet. Må det då hafva ett bättre skick. ; Må de gamle halfgudaspåren affrihet, mogInad och manlighet äåtersynas. Men huru börjar man denna stora och ärofulla vägen? Med vett. Bladets n:r 3—4 innehåller de första pöbelgrofva polemiska artiklarne mot Kellgren. Atterbom säger. att Kellgren, fastän dittills ej alls i Nye Granskaren vidrörd, kvyo retat Thorild genom ett anfall i St. Posten n:r 117 (1784), och att I deraf förklaras, både hvarför det unga veckobladets vittra åtgärder bestodo nästan blott i polemiska utbrott mot Kelltringen, och hvarför den oss i n:r 3—4 mötande uppslagsändan till den nya stridsväfven rå Ikat bli något grofspunnen. Men — an märker Ljunggren — vore anledningen inIgen annan, vore Thorild oursäktlig, ty n:r 117 at St. Posten är tryckt den, 24 Maj eller tretton dagar efter utgifvandet af nämnda dubbelnummer, och desgutom var Kellgren, ehura mera hofsamt, angripen redan i första arket af Nye Gravskaren. Stälet, hvarför Thorild vid detta tillfälle i sin häftighet alldeles förlorade besinningen, bar Iför Atterbom och andra, som före Ljunggren skildrat denna strid, varit obekant. Det är att söka i en dikt, införd i Dagl. Allehanda samma dag, första numret af Thorilås tidning utkom; både af Thorild och hans anhängare ansägs denna dikt rästan som ett nidingsdåd. Den lyder så lunda: Till dem, som om 20 år skola äga oeh styra detta landet. I flaxande små gudums-ungar Med röst af örn och flygt af gås, Om tjugu år I ären kungar, 4 Fast ännu tiggare, gunås. i Ert anspråk, billigt utan like, Är ganska säkert, prinsar små! Hvem fan kan neka er ett rike, Som ni prenumererat på? Men vakten er — den största heder Är af de största faror full — Små prinsar! vakten er, jag beder, Den väg, som er till äran leder, Går mellan Danvik och Skanstull. j 1 J Thorild var redan förut allt för mycket ! intagen emot Kellgren för att kunna skratta j: åt detta mot hans anspråksfullhet riktade :; skämt; han såg deri ett försök att i lin-! dan qväfva hans tidningsföretag och han j: gaf sin harm luft i en uppsats, hvara rå-l: het hade på Kellgren den verkan, att han c från samma stund tystnade och drog sig till-l! baka ur fejden. Visserligen säger Atter-(c bom, att Kellgrens plägsed var att efterl; hvarje sådan låta veckor gå förbi utanl; ringaste knäpp eller kny derom; men sedan, 1 dä motståndaren det minst väntade, å nyolt infinna sig med ett anfall och ett styng,l! Men detta påstående är, enligt hvad Ljung-:? gren visar, helt och hållet taget ur luften. l Kellgren betedde sig oändligt mycket rid-l1 derligare än Thorild, som då han kommit ilt farten använde hvilka medel som helst förs f E E f I I a 1 Ö k F JE h av. Söka krossa sin motståndare, medel sådana gom den exempellöst grofva Straffsången, om .vilken Böttiger yttrat avt Det är pöbelspråko! Satt i meter, det är argheten och ilskan, uttryc. tai bunden stil. Sjelf sökte Thorild sju år erw.r författan det gifva en ursäktande förklaring öfver detta sitt företag. Han skrifver i Kritix öfver kritiker: Så gjorde jag en gång försök att drifva smädelsen till all sin höjd, för att visa i ett enda exempel hela dess skändliga majestät — nästan så, som då man tänder eld på en skog, der stråtröfvare talrikt dväljas, man med en enda vis illbragde slutar alla illbragder, med en enda storjp grymhet slutar alla grymheter. Han sy lö nes dock dervid hafva glömt, att han sjelff tre månader förut genom grofva smädeleerh bragt sin motståndare till tystnad, samt att ik ingen nödvändighet förelåg att just då fram-)n ställa ett afskräckande exempel. SnartO skulle Thorild på ett annat sätt väcka all-e mänhetens förvåning, Han utgaf nemligenh nr FE I k u sitt prosaiska ode, Inbildningens nöjen, och lät det åtföljas af en tillegnan åt Kell gren, behagens skald, i hvilken tillegnan han upphöjde och med det utsöktarte beröm prisade densamme, till hvars nedsadlande nyss förut intet uttryck i språket varit förlel lågt att begagnas. För honom sjelf, gä )ft ger Atterbom, syntes ingenting rimligare b Vore samme man, hvilken såsom granskare sl och konstdomare borde föraktar, likväl un-la derstundom en verklig behagens skald, sålu borde han ju som sådan och så långt hanb detta var lika eftertryckligt prisas. Menk äfven om man håller fast vid skilnaden mel-1 lan konstdomare och skald, menar Ljung-FE gren, torde det vara svårt att bringa de ti-d digare utlåtandena om Kellgren i harmoniT med de ,senaste. I Tillegnan heter det:d Skaldens hjerta kan ej sakna det älskvär-p da hans snille har. — — Detta behag, som m strömmar i edra tjusande rader, kommer detb ej från er själ? — — Äran att äga det, gjorde den er ej hög, och tysta erkänslanr deraf öm, ädel och ljuf? Men i Nyelfr Granskaren talas om Kellgrens lilla,fi pöbelaktigt låga och -föraktliga hjerta.p I Tillegnan beter det: Uppstig, gläd ld jens och skönhetens vän! klädd i styrkand af de segrande behagen. Ötfvervinn allt.le Låna af nöjet retelsen; af er sjelf detl fina, stickance vettet; af Voltaire, mindrelti skön än ni, sångens fria lopp. Förena i strömmen af er harmoni Permessens ljusa bölja med Tibers svall. Men i Nye Gran. skaren kallades Kellgren min lille herr Voltaire-unge och det tillades: Jag när jag bifaller en narr, som kan tjena och skada mig, eller när jag säger ett ja, ett ödmjuka tjenare utan mening. Detta bref — säser Ljunggren — är ur ole synpunkt! 1j ör Thorild mycket märkligt. Det var ickel.. enda gången ban så gick till väga. n EH ggren den kost-!(F