Aftonbladet – 31 december 1874, sida 3

h I ett ögonblick stannar för att göra ett besök a I den qvinliga slöjdskolan vid Håkantorp. 3 RISE KN Den förflutna veckan har; liksom alla veckor mellan jul och nyå: icke varit särdeles händelserik, om man me händelser menar stora tilldragelser i de yttre verlden, statslivälfningar och andr jordbäfningar, monarkiska möteh oCH socis listprogram, ministerförändringar, krig, krån gel och bråk af det slag, som kallats in tressant och är roligt att höra omtalas elle; att läsa vid förmakslampam vid tedaga I Mellan jäl och nyår har mar egentlige: Jicke tid att känna sig intresseräd at sådan: I der stora och sinnesskakande verldshändel ser, och derför ske de ej heller. Man skal Idå roflektera öfver julklapparne, profva I kriticera och, om möjligt är, byta om den I hos Thanborg eller Möllenborg eller her Irarne Sachs, hvilket tåget sin tid och i tillräckligt att ensamt för sig intresserå I för intressanta tilldragelser alltid intresse rad. och äfven ej sällan intressant del a: allmänheten, Dessutom har man julskinkar lännu kanske osmält, som nog också kar laga lvärs ock ens Uppmärksamhet, standor på ett ganska pockande sätt, I atispråk, och familjefesterna, hvilka fortsättas hela vec kan och utgöra en ej alltid så litet an strängande försmak af de stora festerna söm Koruma först på nyåret och utsträckas till hela kretsen af vänner, söm Fäknpäs hundratals och hvilka skola bespisag, invän. digt faoktas, med dans och musik roas, med prat bearbetas och erfara alla möjliga prof på nvad Verklig vänskap vill säga vinter tiden i Sverige och i synnerhet i landets hufyndstad rg lar inan någon tid offer i veckan mellan jul och nyår, kan det hända, att man öpp: nar någon at sina många julklappsböcker och kastar en tankspridd blick på innehållet, Det är icke mera fråga om akut litteraturförgiftnicgs, som Dågon uttryckte sig kärom daäged, när talet föll på de för åtta dägär sedan a! ört skildrade hokanmälarnes lidanden — det påstås att el Sådan änmär lares lif hängt på ett hår nader hela helgen, fastän faran nu lär vara öfverstånden — utan om det långsamt smygande gift, som innehklles i en och annan af litteraturens till julen ätkastade öfverflödspersedlar, Men man slukat fanherligeh icke innehållet, ech då behöfver fhåh kanåbka öj heller varä rädå för giftet. Det finnes också motgift, ock bland det verksammaste är väl Egron Lundgreas Lediga stunders, Aftonbladet bar redan nämnt något om dem, och det är tro ligt, stt de nu mars äro spridda öfver hela landet; men för vår dei, i det hör Illa at delningen af bladet, få vi söga att desså sStunders Varit under hela veckan vår pjät ning och vär förnämsta ändliga Spis, som bållit osa skadeslösa för så mycket antsat, som vi i litteraturväg nödgats utstå. Det finnes äfven andra böcker, det är sannt, och andra etunder, om också ej så lediga, hvilka kunna tjena som motgift, men de nyss nämnda ständerna hafva dock varit våra Bladsätö och dy söm lemnet det bästa intrycket qvär. Offentliga nöjen saknas icke i veckan mellan jul och nyår, skulle också hon förnämligast vara afsedd för glädjen inom en skilda kretsar. Skådespelerskan hår va rit veckans förnämsta dramatiska lockelse, och man här trängts omkring henne, kanske mest för det egendomliga, som ligger deröti, att se kurd en skådespelerska uppfattar skådespelerskan, Lika djerft. soi egendomligt, läste vi er gång i målaren Wiertz atelier i Brissel, skrifvet på svenska af en landesman i det album, hvaruti främlingar på hesök hos den besynnerlige konstnärn brukade inföfa sinä namn, Uitrycket kan finna användning äfven i afseende på återglivan. det af skädespelerskans roll, och kanske äfven ätt det lilla tillägget, som skett i Wiertz album ej vörö älldeles eberättigadt. Der stod nämligen, skrifvet af et anhär Svensk under den förres anmärkving: Men ta mig tusan det är vackert. Vi bedja om ursäkt för det något simpla uttrycket, hvilket vi AR väl erinra oss och med s. k. diplömätisk nöggrankets återgifvit. utan att vi vilja gå något närmare iii hvatrket på Wiertz eller någon annan konstnärs egendomliga maner. För öfrigt hafva de offentliga nöjena varit ganska många, utan att derför tillhöra det utömordentliga slaget. Några europeiska namfikännigheter häva ickö gästat vår stad för att förvåna oss med underbara könst föreställningar. Ingen Vieuxtemps — det sägs att han aldrig mer kommer att föra en stråke, enär han förlamats i armen —, ingen Patti, ej ens en Carlotta, inga virtuoser, inga undermenniskor. Om vi tänka ef ter är det ondt om storheter, inom konstens verld öfverallt in för tiden. Ole Bull lef ver, men man talar icke mycket om honom. Kristina Nilsson sjunger, men det är så långt härifrån, att man knapt hör återlja det af hennes publiks stormande förtjusning. Jenny Lind sjunger icke, om ej möjligtvis någön liten jälpsalit, hvars ljud ej tränger fram till oss. Hvad gör Patti, d: VY. 8. Adelina, den äkta och veritabla? Det är möjligt, att äfven hon sjunger, men triamfernas spets tyckes vara passerad. Liszt har, om icke just gått i kloster på fullt allvar, dogk blifvit eb äkta ecklesiastisk, ja non plus ultra klerikal, att ihan ej får ob ton af honom längre. Och hutä Ber det ut på dansens område? Finros någon enda Tagliovi mer i verksamhet? Vi skulle knappt tro det, Slut är det med dessa sdangene gudinnörs, kom höllö en verld i häptadsföill beundran, blott de lyfte på täspetsen. Verläef bart visrer ligen ännu mycket skickliga, mycket vackfal och mycket intagande dansöser, hvarpå äfven Stockbolm gifver exempel af den mesi upplyftande beskaffenhet, men de storas tid tycks dock vara förbi. Det ser ut som skulle dansen såsom skön könst vara en re dan öfvefvännön ståndpunkt, i fall man får tala om att stå, när frågan är om att hoppa. sväfva, visa sig höjd öfver allt hvad ständ punkt beter. Något europeiskt eller, som det väl nu mer bör heta, europeiskt-amerikanskt tyckes vi aldrig mer få se hos 088, lika litet gom det för öfrigt visar sig i näg0a annan europeisk bufvadstad. Det är NGC OS NA RN USE TNT WESLKd