Aftonbladet – 31 december 1874, sida 2

något sådant ens hade varit möjligt. Vänta ett ögonblick, Cosio — och ni, Desire, hys ingen fruktan. Madame Roche! Jag tackar er för er ädelmodiga afsigt, men den är i ella afseenden ett fullkomligt misstag. Tillåt mig, att då vi blifva ensamma, förklara mig närmere — eller — nej — jag må så gerna säga det nu! Jag är min fars arftagare; mitt hem är för mig det mest vördade och mest älskade ställe i verlden, och erbjöds jag också en drottnings hand, skulle det ej förmå mig att vilja kallas annat än Laird af Norlaw! Fru Martha hade, i likhet med de öfriga, stigit upp och med spänd uppmärksamhet följt hela uppträdet. Då Huntey sagt dessa ord, sette han sig åter med ett uttryck i sitt ansigte af lycka och stolthet, som icke låter sig beskrifvas. Nu för första gången släppte Desir6e fru Martha och räckte Hunt. ley handen, medan Cosmo fattade broderns andra hand och tryckte den hårdt. Ingen af dessa tre hade i det första ögonblicket någon tanke på madame Roche, hvilken hela tiden under det han talade henne tili hade betraktat bonom, och då han slutat, släppte bang hand och tyst sjönk ned på stolen. Hon satt nu tillbakalntad, med sin näsduk för ansigtet, och handen som höll densamma darrade. Stackars madame Roche! Detta var således resultatet af Hennes-länge påtänkta ersättningsplan; hon kunde blott tigande bortgömma sitt ansigte ech glömma smärtan s? sin svikna förhoppning i sorgen öfver sin förlorade dotter. Hon yttrade ej ett ord; hon förstod ganska väl att Huntleys, i ord förkunande familjstolthet, blott var ett grannlaga konst grepp för att icke direkte nödgas tillbakavisa anbudet om Desire. Stackars madsme Roche! säga vi ännu en gäng; hon tillslöt