Aftonbladet – 31 december 1874, sida 2

då min Marie hvilade i sin graf. Huntley Livingstone! du afstod din rätt åt mig och jag återställer den åt dig. Jag gifver dig mitt enda barn och Melmar blir henneg. Ingen finns, som delar arfvet med eder, med dig, min dotter, och med dig, min son! Huntley hade stigit upp och nalkades madame Roche, ehuru motvilligt, då hon kallade honom. Hon höll hans hand med sin ena och räckte ut den andre för att fatta Desires hand, medan Huntley, öfver all beskrifning förvirrad och förlägen, ej ännu hunnit sansa sig tillräckligt för att tala. Innan han yttrade ett ord, hade Cosmo sprungit fram till Desir6e, som ännu stod ett stycke åt sidan med en min af smärta och ovilja, som hvar och en af mensklighet måste förlåta henne. Alla hade rest sig upp. Såvida ej de förnämsta personerna i detta drama hade varit så smärtsamt upprörda, skulle uppträdet otvifvelaktigt förefallit nästan löjligt. Cosmo ville fatta Desirtes hand, men lika litet lemnade hon den åt honom, som åt modren; hon stod blek och med nedslagna ögon och höll sig alltjemt fast vid fru Martha, liksom för att beskyddas af henne. Nej, nej, nej! hviskade Desir6e sakta och med blygsel; mamma, fordra det inte! Jag vill ej göra det. O, mamma, huru kan du så vilja förödmjuka mig? Ar detta ett sätt att begråta Marie? Mitt barn, det är rättvisa, svarade ma: dame Roche under sina tårar; räck Hunt ley din hand — det är på detta sätt han kan f: hvad honom tillkommer. Men här råder ett besynnerligt missförstånd, yttrade nu Huntley med rodnad på sin paena; Melmar har aldrig tillhört mig; jag har aldrig egt en verklig rätt dertill. Redan för flera år sedan glömde jag att