Aftonbladet – 29 december 1874, sida 3

emellertid ej anvat val än att med resignation fullända reean, med förtviflans lugn stiga ur vagnen vid Kirkbride, under tystnad ledsaga Cameron till Melmar och passivt öfverlåta sig åt sitt öde, det må blifva huradant som helst. TRETTIOSJETTE KAPITLET. Dor stod det stora, grå stenhuset vid Melmar, omgifvet af gamla, vördnadsvärda träd, på hvilka ej ett löf rörde sig i den stilla, ljufva Juninatten. Kanske svek modet Cameron då han kom så nära, åtminstone var Cosmo framime förr än han, Träden i parken stodo så tätt, deras krovor voro å lummiga, att nattens mörker föll dubbelt så djupt inom den omkrets som närmast omgaf boningshuset, Man kunde se de mörka träden sträcka sig eå långt blicken nådde i natten; man sög en skymt af stjernhimmeln öfver sig och ljus i fönsterna, — icke den upplysning, som vitnade om att familjen i glädje och lycka var församlad, men ett ljus här och der i den öfversta våningen, talande sin tysta saga om sjukdom och ore. Cosmo stod fram: för porten och väntade att bli insläppt; blott ett sakta, sorliande ljud sade honom att Tyne dansade lika gladt som alltid der förbi; blott den ljofva doften sade honom hvar rosorna blommade, Han såg uppåt fönsterna; ett ljus rörde sig oroligt från det ena fönsret till det andra; i Maries rum lyste en lampa med svagt och stadigt sken. Cosmos hjerta sammanpressades, då han tärkte på döden, som allvarlig och stark ekred allt närmare Marie, denna stackars nervsjaka, retliga varelse, som på ett så lifvet förstörande sätt med den lidelsefullaste kärlek var fästad vid ett ovärdigt före