Aftonbladet – 29 december 1874, sida 3

Stockholms Högskoleförening bade i lördags sitt sista qvartalsssmman träde för inzevarande år. Dervid redogjorde föreningens sekreterare för resnltaten afarbetet för högskolan under det snart förflutna ret. Föreningens uppgift vore i första ramwet — yttrado han — att fästa upp märksamheten på vigten och nödvändigheten för fåderneslandet att ega ett universitet i bafvodstaden och bringa öfvertygelsen der om hos allmänheten till mognad. Hindten. som härvid funnits i föreningens väg, hade icke varit emå. De hade legat i en ganska allmän obekantskap med frågan, uti likgiltigbeten för ämnen at ifrågavarande slag; uti förut fattade meningar och uti faran för missförstånd af föreningens verkliga syfte. Desea hinder hade swåningom utjemnats, och särdeles under innevarande är hade glädjande förebud visat sig dertill. att ce alla snart skulle vara undanröjda. Särskildt berde de allt större och talrikare profven på välvilja ooh förtroende, som kommit högkoleförenivgen till del från universitetens sida, för föreningen utgöra en källa till tillf edsställelse, Det var helt naturligt, att vid föreningens första uppträdande mången universitetslärare, vid hägkomsten af de bittra strider, som egt rum under det ofentliga meningsutbytet uti förevarande ämne såg föreningens sträfvan med någon tvekar eller misstro, Men. om ejalla tecken sveke, atode det rumera klart för universiteten; att de, Iiogt ifrån att behöfva frukta någon fara från ett universitet i hufvudstaden, der ifrån kande hemta en väl behöflig hjelp vid undervisvingen af en studer:nde ungdom, tom tillväxte i antal med en förr ej anad hastighet, och att någon annan rivalitet mellan de äldre universiteten och det nya ej kunde vara möjlig än en ädel täflan i sanningens tjenst, Det synnerliga tillmötesgående, en stor mängd wuniversitetslärare turder detta år visat genom sin medverkan till de af högskoleförenisgen föranstaltade offentliga föreläsningarne i hufvadstaden, utgjorde ett ytterligare bevis på en vänlig stämning mot högskoleföreningen och dess sträfvanden. Ett erkännande, som för föreningen icke kunde vara annat än dyrbart. hade under ret kommit föreningen till del