Aftonbladet – 20 december 1873, sida 6

Som en solglimt jag satt vid svedens kant, Som en stråle från skyn vid elfvens brant, Som n blomma i sköna systrars lek, Sakta vaggad af vestanvindars smek. Såsom fågeln i bo med sorgfri håg Uti lunden — en hvilang bild — jag låg; Friden redde sitt läger der också Och miu slummer af qval ej stördes då. Men ej vet jag, hvad nu må fattas mig, Hvad nu månde i bröstet smugit sig; Tunga tankar, som aldrig förr jag känt, Okänd glöd, som ej förr mitt hjerta bränt. Femton somrar knapt hade hunnit SÅ Bröstet höjdes — och nu en sorg helt ny Under duken sig satte ned i ro, Uti barmen, som svälde, tog sitt bo. SrIgan kännes mig nu så qvaf och tung, Friden bor ej som förr bland hedens ljung, Sveden bjuder mig ingen fröjd nu mer, Lundens skugga mig ingen svalka ger. Oron följer mig till min tysta bädd, Oron skapar hvar bild, i drömmen sedd, Och när dagen ånyo börjar gry, Väckes åter jag upp till oro ny. Ack, det glöder i djupet af min barm, Djupt i hjertat en hoppets eld så varm, Som mig bränner, men som jag ej förstår, Och jag släcka ej näns och ej förmår. Alla sånger, som på min tunga gro, Alla tankar, som 1 mitt hufvud bo, Och den längtan sig på mitt sinne lagt, Alla lyda de samma dunkla magt. Hoppet vinkar från okändt fjerran mig. Dunkel aning mig drager bort till sig. Sorgsna aning, som plågar så mitt bröst! Ljufva aning, som ger mitt hjerta tröst! Bland behofven jag vet af ett allen, Alla tankar nu vika få för en — Sorgsna tanke, som plågar så mitt bröst! Ljufva tanke, som ger mitt hjerta tröst!