Aftonbladet – 20 december 1873, sida 6

8 0 VV hållsnden i lifvet. ;) I Ernst Beckman göra vi bekantskap med sjen yngling med ett otvifvelaktigt varmt E poetiskt sinne, men om hvilken detär svårt ;jatt säga huruvida han kan utveckla sig ) till någon högre grad af skaldskap i egent: lig mening. I ungdomen ärju nästan hvarje !menniska, som ej är allt för torftigt ut ;I rustad eller blifvit tidigt förtorkad, mer ;leller mindre skald till sitt sinne; men derat tl följer icke att hvar och en fått den höga ; kallelsen att sjunga ut hvad som lefver och (rör sig i samtidens hjerta. Det kallet fordrar, liksom hvarje annat som är mer är blott yrke, sjelfpröfning och uppoffring, det I fordrar äfven och framför allt lifserfaren -Ihet. Det kån derför visserligen vara artigt nog att Höra en ädel och varm yngling vid känslans och fantasiens morgongryning j hans själ sjunga om de underbara syner. som sväfva för hans inre öga, om sin aning. .sin längtan, sitt hopp. Men det kan vars ; mycket fråga om buruvida det är skäl att -I kalla allmänheten till åhörare at dessa toner tloch till domare öfver deras värde. Attder enskilde skaldens utvecklingsgång sker från ett dunkelt uttryck af något — kanske jus! på grund af innehåliets fullhet — dunkeh kändt är högst naturligt, men förr än han sjelf kommit till någon större klarhet mec afseende å sig sjelf och sin sträfvan tro vi den enskilda kretsen af faroilj och vänner vara hans rätta och naturliga publik, Vi l vilja dermed icke hafva sagt att allt i der föreliggande diktsamlingen är oklart och I lomogst, än mindre att den saknar allt värde men vi tro att förf. bort egna ännu några llärobr åt sin konst, innan ban framträdt som lärare. Ty i viss mening är alltid skalden sitt folks uppfostrare. Då emellertid den unge förf. frin flera häll blifvit mött af uppmuntran och välvilja, vilja vi I för ingen del nedslå hans mod, helst hans dikter hafva mycket ganska vackert, om också ej särdeles originelt, att bjuda på I Särskildt förtjena framhållas den fromhet .joch renhet, som genomskimra de samme. De sånger, som hemta sitt invehåll frbr religioneng eller familjlifvets helgedomar läro derför de lyckligaste. Minsta intryck I göra deremot de, som söka skildra en lifsl utveckling, hvilken för skalden sjelf är främmande, och derför sakna inre sanning. I formelt hänseende saknar förf. den versifikato riska färdighet, som eljest i vår tid synes vara temligen lätt förvärfvad. Såsom titeln antyder har signaturen C. E. med poemet Junker Carl inledt en cykel af historiska dikter, afsedd att behandl: Folkungaättens hemskt romantiska öden Det är ett kärleksförhållandet mellan den ridderlige junker Carl och Birger Jarls dotte: Rikissa, hvaromkring dikten rör sig, be gynnande med Carls utförande at uppdraget att ledsaga Rikissa till hennes bröllop med konung Hökan i Norge och slutande med hang fall i striden mot hedningarne i Lithauen och Rikissag, nu mer Håkans enka, inträde i ett kloster. Berättelsen är håller i en enkel och hjertlig stil, som blott i rågra naturskildringar höjer sig till någon poetisk flygt. Versifikationen är ledig och blott på ett och annat ställe träffar man på några sådana oegentligheter som t. ex. Och molnet blöder för hans spjut: Det lilla häftet är synnerligen vackert utatyråt. De små poesier. som under namn af dikter af J. A. Grevillius, i en ganska vårdad utstyrsel presentera sig för läsaren, tillhöra samtliga tillfällighetspoesiens område och hafva till största delen ett så rent tokalt intresse, att deras utgifvande tvifvelsutan bar sin grund i uttalado önskningar af förf:s kKhörare att ega samlade dessa versifierade stycken, hvilka, afslntande en jordfästning eller en predikan, på dem gjort ett högtidligt intryck. Härmed är ock klart, dels att arten af den i dem förekommande poesi är af retorisk art och hufvudsakligen blott genom rim och meter skiljer sig från föredragets prosaiska afdelning, dels att den mera enskilda beskaffenheten af innehållet i de flesta af dikterna inför kritiken ställer dem i ett annat ljus än falley är med sånger a! mera allmängiltigt innehåll. Dermed är dock ingalunda sagdt att de ej skulle vara värda en kritik, Tvärtom äro flere bland styekena ej blott vackra och uppbyggliga, utan också utmärkta för en viss flygt, som ej alltid plär finnas i poesi af detia slag. Äfven versen behandlar fört. med rätt mycken talang, hvilket främst gäller om den rimmade. De klassiska veresiagens stränga fordringar på iaktagande af qvantitetslagarne haiva deremot ej alltid blifvit fylda. Att det lilla häftet för de många, som påminna Big tillfällena för dikternas tillkomst, skall blifva högst välkommet taga vi far gitvet. Det är lyrik af innerli ante stämning i den naivaste form, nå viken Rafael Herzberg gifvit osa prof i den samling öfversättingay och bearbetningar efter finskan, som han under namn af Finska toner bjudit den svenska allmänheten. Detta är, såsom sagdt, lyrik i egentligaste mening och äfven för oss ny, om, ockal dessa Patursknger i visst fall förekomma Osk välbekanta ty mycket af hvad vår lyrik oge skönast och skörast, såsom on Franz4s en Runebergs, en Topelii ,jänger; 1eder i visst fall sina anor tillbela till dem. Detta finner den uppmärksamme läsaren sjelf lätt, äfven om det ej särskildt antydts i de inledningsord, med hvilka Z. Topelius anbefallt arbetet till svenska läsares välvilja. En bättre rekom: möendation hos dem är knappt tänkbar. och likväl tro vi att Finska toner till-och med denna förutan skulle banat sig en lätt väg till den allmänhet, som inom poesien älskar och förstår att uppskatta.det enkla på samma gång klara och djupa... Deremot hafva påminnelserna om de båda språkens, finskans och svenskans, olika skaplynne varit särdeles väl på sin plats, på det man ej skulle förledas tro att den synbart lätta form, som öfversättaren skänkt dessa dikter, varit.allt för lätt fannen. Tvärtom hafva här stora svårigheter mött, men deri ligger just hans konst, att han icke:låter läsaren förnimma något om dem. För att gifva läsaren det bästa begrepp ola arien af den poesi, som i dessa toner möter honom, meddela vi tvenne prof, ett af Glädjens toner och ett af Sorsens toner2, S De veta ej af död, Ej är jag stark; ej stor jag är, Fn stackars yngling blott; Men sjunger ingen annan här, Som större gåfvor fått, Så vill jag sjuvga dock min sång, När vinterqvällen görs mig lång. Jag sjunger hvad så ofta rört 1 lifvets vår min barm, De samma sånger, som jag hört Ren på min faders arm; Öch när jag vid hans sida drog, En liten pilt, i mark och skog. Det ord, som talats ut med magt, Den sång, som kraftigt ljöd För dem är något mål ej lagdt, De veta ej af död. De store blifva stoft en gång, 6 Re ae Jc nt pAN rr JR KR KR EA SS SR dd sm cQR 4 2 AN HM FR OL OO RR FA SR CA Det stora evigt går sin gång. ko ———— ne Flickans klagan, dit Ej förgäta jag kan min barndomstid, 50 Aldrig glömma min vår, så ljus och blid, ala Då jag sjäpg, en li i STA Slap som n liten fink i skog, och