Aftonbladet – 20 december 1873, sida 2

1wetens uppmärksamhet anbefalla detta skal, ieverk, ett af Almqvists allra yppersta, in nan vi framlägga hvad vi med denna uppsats egentligen ha i sigte, att nemligen afsluta vår korta skildrivg af Almqvists lefnadsomständigheter och författarskap i all nänhet. I förbigående anmärka vi med tilifredsställelse, att hr Alb. Bonnier i sin annons om fortsättningen af Almqvists skrifter nu vidtagit den förändringen, att Amorina nämnes bland dem som skola vara med i den nya upplagan. Ubi plurima nitent (sder förtjensterna äro öfvervägande,) bör man ju enligt en god regel för kritiken helst hålla sig till dem. Drottningens juvelsmycke företer vid sidan af den fantasiens yppighet och den framställningens virtuositet, Hvilka sätta läsaren i stånd att med något slags intresse studera detta alster, så mycket af rent underhaltig beskaffenhet, att kritiken knappt kan vara skyldig uppleta de möjligen befintliga snilledragen. Ett annat förhållande eger rum med Ramido Marinesco. Hagberg har i den förut nämnda analysen brutit stafven äfven öfver denna dikt. Må vara ock, att förf, äfven här gör menniskan till ett fysiskt ting, lika underkastad passionens absolata förstöringskraft, som den vegetar tiva naturen är underkastad förruttuelsen, må vara att förf. här, liksom i Amorina, upphätver skilnaden mellan godt och ondt; i Ramido Marinesco är deck likaledes be handlingssättet så öfverlägset kraftigt och målande, att man måste tillerkänna detta arbete en högst märklig plats inom littera: turhistorien. Hjelten i Ramido Marineseco, är den ber kante Don Juan, den fordne vällustingen, som blifvit ångerfull och botfärdig. Okänd, och under namnet Anselmo, har han en längre tid vistats såsom munk i ett kloster på Majorca och uppfostrat i konster och ve tenskaper sin och donna Biancas son Rör mido. Men egentligen är han stadd i penitens för sina synder och har i denna afsigt uppsökt donna Bianca, för att af henne, likasom sedan af alla de qvinnor, hvilkas tillgifvenhet ban missbrukat, tillvinna sig hat, likasom fordom kärlek. Bianca uppmas par sil son att resa till Spanien för att vinna kärlek och ära. Ramido reser, förälskar sig tid efter annaa i fyra unga qvin nor, Eitella, Ximena, Ormesinda och Juanna, men lär i dem känna Don Juans dött rar och sina egnasystrar. Förtviflad åter vänder han till hemmet och fäster sin kärlek vid en tafla, den hans fader Don Juan under sin lättfärdiga tid målat med ormgift. Betagen af kärlek öfverhöljer Ramido dera målade skönhet med kyssar, i hvilka han finner döden. För påpekning af glansställena i denna dikt — som, inom parentes gagdt, ivneböl ler de berömda ord, hvilka i viss män ka rakterisera Almqvists heia skaideverkram het: Så jag målar, donna Bianca, ty såroar mig att måla — hänvisa vi våra läsare til! en uppsats af Runeberg, intagen i godt köpsupplagan af hang skrifter och sålunda lätt för alla tillgänglig. Runeberg går här så långt i sin beundran, att han godkänner äfven slutet af denna Almqvists mä kvär diga skapelse, ehuru planen utan tvifvel skulle varit vida mera poetisk och sant tra gisk, om Don Juan med fadershbjerta och ångerfullt sinne såge huiu hans missger ningår hämnades på barnen, och om det iaginge i hans peniteng, att hos sin son be vara själens renhet. I stället gör Pater Anselmo icke något försök att hindra sin sonfrån att beskåda den giftiga taflan eller vända hans tankar ifrån densamma, ehuru Anselmo sjelf bäst borde känna taflans rys liga hemlighet. Mordet på sonen bekommer honom ej stort, emedan det ju ingår i hans penitens; han skall på detta sätt förvärfva sig förbannelsen a! Donina Biancas hat! — — I denna dikt, som i så mycket annpat al hvad Almqvist skapat ligger — för att an vända ett utländskt ord, till livilket wi knappast ega något motsvarande — nbågonting i hög grad unheimlich, hvilket ju ock är något verkligt karakteristiskt för ny romantiken, och Almqvist var — hvad Clac: Livijn en gång genom Spader Dame gui utsigter att blifva — vår ende egentlige romantiker. Förträffligt har Nyblom — i Tvenne profföreläsningar, Upsala 1866 — angifvit Almqvists plats inom litteraturhi storien, då han yttrar: En romantiker hafva vi dock haft, som kan bjuda hvilken som helst af sina be fryndade sångarbröder i andra länder spet sen, icke blott i smidigheten att tillegna sig hvilket lands och hvilken tids åskåd ning som helst och i hvilken form som be hagades, icke blott i mystiskt dunkel och genialigkt poetisk lek med de bigarraste fantasibilder, icke blott i förintande ironi och djup humor, utan, hvad mera är, allrs mest i öfverlägset snille och mångsidig för måga. Om andra romantici nästan omed vetna och som i ett rus rycktes med i de vågor, de sjelfva upprört, och dervid gast kramadesaf de fantasi-vidunder, de sjelfva skapat, så stod deremot Almqvist som den sannt öfverlägsne ironikern högt öfver sin fantasis vilda ick, beherrskande henne med säker blick i hvarje minut, och hållande i fast hand alla de osyrliga trådar, som ledde hennes marionettera genialiska spel ) I denna Almqvists upphöjdhet öfver hvad han diktat -dock med reservation för vår del angående vissa af hans favoritider — ligger visserligen i väsentlig grad hans storhet, men, man kan ock säga, hans för banzeise. Denne man, som lät sin fantasi utsväfva på det vildaste sätt, har ock skrif: , vit mer och mindre Wwmärkta alster i idyl lisk anda, af hvilka Kapellet, Grimsta ?) Såsom ett underligt förbiseende i G. Claösons med rätta värderade svenska litteraturhistoria. anmärka vi bär, att han ej räknar Almqvist till den romantiska skolan, utan inordnar Ko. nom under den något obestämda rubriken öf riga alaldav,