Aftonbladet – 20 december 1873, sida 1

gan bland hennes fosterbara, Sju år! Det var en lång pröfvotil: för en kärlek, som aldrig gifvit löfto om trohet. Hade icke något annat tycke fått insteg i hennes from. ma hjerta under denna tid? eller hade hon känt och kunda hon någonsin känna annorlunda för Huntley, än hon i sia aldsta-systerliga välvilja kända för hvar och en? Då denna, så ofta återväckta fråga ua ånyo framstod för hans själ, kunde han icka längre i lugn qvarsfå vid fönstret; i hagt afslutade han sin klädsal och gick ned för trappan, leende för sig sjelf då han drog ri geln från porten — samma rigel och samma port som så ofta fätt öppna sig för hans otåliga fingrar den tiden, då Hnuntley aldrig kunde hålla sig stilla. Nu hade han fått lära sig det, såväl som mycket annat, man den forna tidan stod så tydlig för hans iure blick i denna stund, S Öfvertygad att han sjelf var den enda person vid Norlaw som så tidigt var uppe, blef Huntley helt öfverraskad vid att se Cosmo — icke som fordom försjunken i drömmar uppe i slottsfönstret, men oroligt vandrande af cech an vid ruinsn. Ännu basynnerligare synteg fået honom vara, att Cosmo tydligen icke med glädje såg Huntley komma sig till mötes. Den äldra brodern skg öter, eå tydligt som i en spegel, den bleka, gängligafgossen, hvars långa armar stucko fram urj den urväxta jackan — barnet, med dess medeltids riddareifver, att iå uppsöka den försvanna Mary och med dess vördnad för Norlawska arfgodset. Huntley hade icke sett gossen småningom uppväxa till man; han hade ej lärt att förbyta sin beskyddande kärlek till den yngste i familjkretsen till den fasta, broderliga tillgifvenhet, hvilken borde erkänna brodern som jemngod med honom sjelf. Cosmo var