Aftonbladet – 15 december 1873, sida 2

RR sedan en vecka stått ordnadt för hans räkning; det var blott dagen och timmen, som fru Martha ej på förhand visste. Medan Huntley stod framför Norlaws Vapen och den ljufva aftonskymningen sänkte sig öfver den hvita husgafveln uppe på höjden, föll den unge mannen i djupa tankar. Ketty Logan! Hon var ej genom den minsta skymt af löfte bunden vil honom; det var sju år sedan han hade sagt henne farväl och han visste i denna stund icke ens hvar den unga fostermodern för de faderoch moderlösa syskonen nu fanns. Muntleys reskamrat var honom så olik, som den ena menniskan kan vara olik den andra. Han var en fransman med rakade kinder ech svarta mustascher, långt, halflockigt hår, hvaraf en lock föll öfver hans venstra öga; ansigtet var långt och magert. Mannen var med ett ord, om vi undantaga att han ej bar habit de bal, hvit väst och blomma 1 knapphålet, ex fullkomlig bild af det slags fransmän, som man i hvarje engelskt konsertrum ser anföra orkestern aller spela fiol. Dessa slags menniskor förefalla icke som särdeles hyggliga profstycken af menskligheten då man ser dem i resdrägt och neddammade af en lång färd. Huntley var dammig, äfven han, men ändock såg han icke smutsig och otreflig ut. Trots sin enkla drägt, sitt inga skägg och någonting isitt yttra, som vitnade om att han lefvat i ödemarken, stod den ungelairden der frisk och stark och bekaglig att skåda, hvilket deremot på intet Vis kunde sägas om hans följeslagare. Denne herre tycktes emellertid vara tillräckligt bekant med sin reskamrat för att gå fram och slå honom på axeln, hvarigenom han väckte Huntley tr sina drömmar om Ketty. H m tjll detta mise rr