Aftonbladet – 13 december 1873, sida 2

kildring af vissa drag i C.J. L. Almqvists f och verksamhet. Vi göra här blott det tillägget, att en origighet insmugit sig i den i vår förra uppats befintliga notisen om den befängda kaalogisering, hvaraf Amorina en gång ommit i åtnjutande, då som författare uppogs en viss A. Morin A., i öfverensstämnelsa med Almqvists skämtsamma uppgifter förordet till den nya upplagan af detta rama. Det var nemligen ej i k. bibliotet, som detta kostliga inregistrerande föriggått, utan beviset härpå, befintligt i en törre handskrifven katalog, hade blifvit dit neändt till påseende från en annan af riets offentliva boksamlingar, der den naive atalogupprättaren tjensigjort. I sammanang härmed kunua vi nämna, tiil fullstänigande af kännedomen om Almqvists egen jenstemannsbana, att han i början af 1820alet var inskrifven som e. o. Amanuens i . biblioteket, en merit som han ett par årionden derefter begagnade för att ostörd vistas i boksalarne och med ett slags licene ia poetica derifrån medföra böcker, utan len brukliga redovisningen med länsedels våtecknande. Fra Danaidernes Kar. Dagbladsartikler af Chr. K. F. Molbech 1 hefte. (Kjöbenhavn, Gyldenda!lske Boghandel, 1873.) När ordspråket säger, att det muntliga ordet förflyger, men det skrifna består, har let knappt till hälften rätt. I alla tider har det lefvande ordet visat sig kunna lefva långt utöfver ögonblicket, cä det föddes, och ännu hos sena åldrar ihågkommas och bestå i sina verknivgar och verk. Hvad är varaktigare: en skrift som läses om qvällen och glömmes förrän sol står opp, eller ungdomslärarens tal, som hos åhöraren lemnar iotryck för lifvet, hvilka med bildande kraft fortplanta sig ännu hos följande slägten? Särskildt gäller om en del, i våra tider en betydlig, af det skrifna och tryckta ordet, att dess tillvarelsa är mycket förgänglig och, utan de stora bibliotekens omvårdnad, alls icke skulle ha någon varaktig stad. Sädan är nemligen tidningspressens lott. Nu ligger likväl detta ej helt och hället i sakens natur. I öfvervägapde grad må ridningspressens alster hafva dels sin praktiska betydelse för ögonblicket, dels sin hi etoriska vigt för den framtida forskningen; men de äro ej uteslutande inskränkta inom dessa råmärken. Delvis ega de ock den vetenskapliga eller viitra halt, Bom gifver dem plats inom litteraturen i ordets träugra mening. Det är derför i och för sig sjelf ej en företeelse, som tarfvar särskild förklaring, att dagbladsartiklar samlas i bokform och göra anspråk på att !ä Jleiva med på bokmarknaden och biuda ut sig till varaktigare tjenest. En samling sädan som de ef OC. St. A. Bille ur danska Dagbladet från 1851 till 1872 utvalda artiklar (Tyve Ars Journalistik, Kbhvn 1872—1873) utgöra i sjelfva verket jörträffliga memoirer öfver Danmarks nyaste historia. Det är uppsatser i samma tidning, som prof. Molbech ru utgifver, såsom ett minne af en femårig publicistisk verksamhet. Skulla någon med anledning af bokens titel — säger ban — göra den invändning, at journalistens virksomhed jo dog ikke kan betragtes som frugteslöst vandspild, skal jeg dertilbemerke, at Danaidernes arbejde vel var ende löst, men ikke ubetinget frugteslöst. Efter gagnet öste de riktigrog vand i et kar uden bund; men hvor vandet löb hen, omtaler sagnet ikke. Det kan jo have drevet Ixions hjul og overrislet de underjordiske enge. Såsom -öfversättare af Dante och genom sina lyriska och dramatiska arbeten (hvaribland dramat Dante torde vara det mest betydande) har prof. Molbech lagt i dagen en icke vanlig formfinhet i språkbehandlingen. Denna gåfva sviker honom icke heller i prosastilen. En ej ringa tillgång å humor och qvickhet röjer sig också i hans politiska uppsatser, Mången torde emellertid tycka, att betraktelsens form är nog starkt estetiserande, så att sakens allvar står i fara att glömmas för den med yttersta sirlighet utarbetade drägtens skull, såsom t. ex. i det för öfrigt briljant skrifna stycket Nemesis-, Äfvenså saknas väl ej alldeles rum för den anmärkningen, att intelligensens aristokratiska öfvermod ter sig något bjärt och visar nog föraktfulla later i artiklarne om at rydde poesien afvejen m. m. samt Preesternes vernepligt, och att det derför icka är så alldeles oförklarligt, om de af satiren hudflängda venstermännen icke förmå så noga väga sina ord vid svar på sådant tal. Oförlikneligt roligt är Et nygrask eventyr,, handlande om prins Juliug at Gliäcksburg misslyckade politiska expedition till Grekland. Venedigs beftrielse och Suezkanalen äro af en verkligt poetisk stämning uppburna festtal, hållna — såsom ledande artiklar i Dagbldets spalter. I To adresser, der fört. gör sina betraktelser öfver de danske nordslesvigarnes adress till konung Kristian IX samt konungens vän baron Carl Scheel. Piessens och det holsteinska ridderskapets, adress till konungen af Preussen, har ban med stor effekt till bakgrund valt historien om Kung Lear och hans döttrar. Såsom prof på författarens förmliga att karakterisera med ett enda kort drag, kan ur detta stycke anföras, huru han låter konung Kristian, vid nyheten om den Piessenska adressen, med CR:ar, utbryta — på tyska: auch du, mein Sohn Brutus!s I den augustenburgske episode har förf. begagnat en tysk, från preussisk ståndpunkt skrifven öfvsrsigt af förhållandenas utveckling i hertiglömena efter Fredrik VII:s död:. den uppfattning af förvecklingarnas verkliga anledning, som största delen af den nordiska pressen gjort gällande, får häv från tysk sida en bekräftelse, som borde kunna för stumma talet om Novembersförfattningen och andra hycklande förevändningar, som den Bisamarckska politiken med vanlig fingerfärdiget. tillgrep. Utom politiska, innehåller häftet äfven iterära upsatser om Henrik Hertz, Web aven, Bödteher och Ilia Fibiger. Heta samlingen kommer att utgöra tre häften å 30 skilling d. Jul-Litteratur. I. Nornan är titeln vå en nuv inlkalendae