Aftonbladet – 12 december 1873, sida 2

I franska nationalförsamlingens möte den 5 dennes förekom Bter frågan om belägringstillståndets upphäfvande, dels genom en af Lockroy (venstern) till justitieministern rik tad interpellation om huruvida departementet Bouches-du-Rhöne är i belägringstillstånd eller ej, dels genom ett direkt förslag från deputeraden Schoelcher om att upphäfva belägringstillståndet i departementet Seine-etOise. Lockroy motiverade sin motion dermed, att några unga personer, som arresterats derför att de sjungit Marseillaisen och som blifvit stälda inför polisdomstolen, blifvit reklamerade af militärmyndigheterna. Han trodde, att detta var ett öfvergrepp. Den 18 Augusti 1870 förklarade kejsarinnan departementet i belägringstillstånd, men detta beslut måste naturligtvis anses upphäfdt genom revolutionen af den 4 September, hvilket också framgick deraf, att general Villeboisset i Mars 1871 hade begärt kammarens tillåtelse att förklara Marseille i belägringstillstånd. Såvidt talaren visste, brukade man icke förklara två belägringstillstånd efter hvarandra på samma ställe. Hertigen af Broglie — slöt han — har förklarat, att regeringen vill gå till lagens yttersta gräns, och om detta icke är nog, begära nya lagar. Jag skulle önska veta om detta betyder, att under den moraliska ordningens regering har lagligheten inga yttersta gränser? (Skratt och bifall från venstern.) Justitieministern vidhöll lagligheten af belägringstillståndet i Bouches du Rhöne och anmärkte, att afgörandet af denna fråga icke angick församlingen, utan hörde under domstolarne. Schoelcher föreslog upphäfvandet af belägringstillståndet i Paris. Hufvudstaden var lugn, och ordningen kunde lätt upprätthållas genom vanliga medel. Man kunde icke för alltid behandla Paris som en eröfrad stad. (Bifall från venstern.) Louis Blanc sade, att omröstningen öfver Lamys interpellation gjorde det öfverflödigt att ut tala sig. Man visste förut, hvilket öde förslaget skulle få. Han ville derföre inskränka sig till att protestera mot att man på detta sätt behandlade den bjeltemodiga stad, som räddat Frankrikes ära. Detta var på en gång godtycke och otacksamhet, (Lifligt bifall från venstern.) Ingen af ministrarne tala demot förslaget, men initiativutskottet bade afstyrkt det och det föll vid omröstningen med 403 röster mot 216. Vi meddela här fortsättning af redogörelrelsen för regeringskommissarien Pourcets slutpåstående i rättegången mot Bazaine. I anledning af sammankallandet af det bekanta krigsrådet före kapitulationen yttrar Pourcet: Af allting framgår, att marskalken ville göra sina generaler ansvarige, på det att åe jemte honom skulle bära ansvaret för kapitulationen. Ännu mera — han sökte gifva krigsrädet beslutanderätt för att kunna synas såsom verkställare af dess vilja. Till att leda förhandlingarna utsåg marskalken sin förste adjutant, för tillfället Boyer, hvilken från öfverste befordrats till general, och som enligt reglementet icke längre bort bekläda denna post. Sedan skickade han sin fullmäktige till Versailles till konungen af Preussen i stället för till prins Friedrich Karl sågom han bort göra. Man skulle icke kunna förklara denna afvixelse från regeln, om icke marskalken förut i krigsrådet hade förklarat, att prinsens fullmakt icke var nog vidsträckt. Den verkliga grunden var, att han redan hade försökt att underhandla genom prinsens bemedling, och att han i Versailles hoppades erhålla bättre vilkor än i Corny. Regeringskommissarien kommer nu till Boyers resa till Versailles och meddelar först de skriftliga instruktioner, hvilka Bazaine gaf general Boyer, för att utverka neutraliserandet af Metzarmen, hvilken sedermera skulle ställa sig till franska national församlingens förfogande. General Pourcet underkastar detta dokument en lång kritik. Han påstår, att general Boyer äfven måste ha erhållit andra muntliga ellerskriftliga instruktioner af marskalk Bazaine, emedan han annars helt enkelt kunnat underhandla med prins Friedrich Karl, hvilken kunnat telegrafera till Versailles. Marskalkens anbud forfar han, gingo således ut på att återställa kejserliga regeringen och begagna Metzarmån till att försäkra Preussen om frukterna af dess seger. Förgäfves bemödade sig marskalken att, genom att förskansa sig bakom sina instruktioner, bevisa, att han aldrig tänkt på några stipulationer, som kunde splittra det uationella försvaret. Hade han då glömt, att kejsardömet försvunnit och att således hans politiska kombinationer endast kunde utföras genom våld? Huru kunde han tala om våldshandlingar och oord: ningar, då han sjelf stod i begrepp att framkalla ett borgerligt krig, ett borgerligt krig, i hvilket Rhenarmån skulle kämpa på inkräktarens sida och ha till motståndare de fransmän, hvilka väpnat sig för att strida för det nationella oberoendet och förjaga främlingarne! Sådan skulle i sjelfva verket den olycksbringande, oundvikliga följden ha blifvit, om hans plan lyckats. Visst var det å marskalk Bazaines sida ett sällsamt vansinne att förutsätta att armen skulle följa honom på denna väg, hvilken kejsarinnan, oaktadt sin smärta öfver det tjupa fallet och landsflykten, redan hade vägrat att beträda. Regeringskommissarien betonar vidare, att de instruktioner, hvilka marskalken gaf general Boyer, icke motsvara hvad som beslutits i krigsrådet, Marskalken har dessutom omgestaltat Boyers rent militäriska mission till en politisk. 3senom ett sådant uppträdande hade han fullständigt utträdt ur rollen af en militärisk sfverbefälhafvare och öfverskridit sina fullmnakter,, Säkerligen var det icke landets ntresse, fortfor hr Pourcet, som han hade sigte. Sin fruktan att den sociala ordninsen skulle gå under, hade han hemtat ur yska tidningar, hvilka skildrade Frankrike ned de svartaste färger, under det han af ranska tidningar kunnat se, att om äfven artiella oroligheter egt rum, likväl alla parier voro beslutne till motstånd. Det var cke heller det kejserliga intresset, som ledde narskalken, ty kejsarinnan hade icke svarat : å hans meddelanden och derigenom visat ionom, att hon föredrog landsflykten för en estauration genom fienden. Endast personig ärelystnad beherrskade Rhenarmåns öfverefälhafvare,, Att detta var fallet, söker Pourcet bevisa derigenom, att marskalk Ba: aine gaf sina instruktioner till Boyer den 2, under det han trodde att nationalförsamingen skulle sammanträda den 16 och att an således velat uppträda emot denna, teneral Pourcet omtalar nu general Boyers istelse i Versailles och uttalar dervid den sigt, att man ingalunda kan för honom ha kildrat ställningen så mörk, då samtidigt ranska tidningar, bland dem 1e Moniteur, ommit honom tillhanda, hvilka ingalunda ramställde situationen i en sådan dager. ourcet förklarar dessutom, att man jeke an antaga, att, såsom Bazaine påstod, hr . Bismarck icke fordrat fästningens öfvermnande, då han redan tre veckor förut lkännagifvit, att Metz och Strassburg måte tillfalla Tyskiand. Begeringskammigsajen talar derefter om underhandlingarna Jao od talg DA ER br