Aftonbladet – 11 december 1873, sida 3

Tygt! sade Cosmo, hvars kinder åter häftigt rodvade, hon är min slägting; denna stund är hon mähända hos min mor vid Norlaw; hon är dotter aft... Han tystnade och ämnade låta det stanna vid detta balfva förtroende. . Jacob stod och stirrade på honom med sin röda mössa på ena örät och ögat tindrande i den dunkla dagern inne i amedjan, Medan han stod der, smög sig ett eget uttryck öfver (lans ansigte.. Hans dvärglika gestalt, som man tydligt såg ega en jättes styrka, hans svarta, fala ansigte med dess enda, genomträngande öga och den rynkade pannan — öfver bela denna vidunderliga gestalt lade sig ett drag af känsla, som gjorde att man nästan glömde den vanliga, frånstötande fulheten. Sedan Jacob hade stirrat en stund på Cosmo, vände han hastigt bort ansigtet. Jaså, ni har återfunnit henne! sade smeen sakta och med en innerlighet som ovilkorligt ingat Cosmo aktning. Då han hade yttrat detta, återtog han sitt arbete och hammarslagen föllo så tätt emot städet, att något svar ej kunde komma i fråga. Under denna arbetsattack stod Cosmo och betraktade hammarens bedrifter, liksom de varit af största vigt och betydenhet. Det nya ämnet för deras samtal gjorde dem med ens åter lugna och mera saktmodiga. Då Jacob gjorde ett uppehålli arbetet för att hemta andan, fortsatte han samtalet, ehuru i en vida fogligare ton än förut. Jaså, hon lefver således, sade han, och denna är hennes. dotter? Det skulle jog nog sjelf ha förstått, om jag hade sett henne mera. Jag tyckte strax det fanns likhet. Och hvad har ni företagit med henne, sedan hon återfanns? Kemmer hon hem?! Mycket snart, svarade Cosmo,