Aftonbladet – 11 december 1873, sida 3

herre. Fruntimren ha en egenskap — de se hvad en man går för. Jag har varit bo kant med en oräknelig mängd i min dar, men aldrig ännu kar den fagraste ibland dem sagt till mig: Hur vågar ni?s Godt, kära Jacob, sade Cosmo, ännu skrattande. Jag hadealldeles glömt edra triumfer. Men säg mig nu något vidare om den unga damen vid Melmer och hvad ni gissar angående Oswald Huntley. Jag är bekant med henne och är nyfiken att höra något. Jo, just det ämnade jag säga att unga lairden vid Melmar, om ni vill veta det — är betagen i henne, han med. Jag vill inte råda er att säga: Hur vågar ni?till ho: nom, yttrade Jacob tvert och afslutade menivgen med en ihöllande kör af hammarslag. Ovilkorligt och omedvetet utbrast Cosmo i ett harmset utrop. En brännande rodnad zpred sig öfver hans ansigte. Han kunde ej sjelf förklara orsaken — han visste blott att en känsla af lidelsefull oro och förbittring var på väg att alldeles bringa honom ur fattningen. Och hvarför icke? fortfor Jacob. Jag är inte någon romanesk pojkvasker, men det vill jag säga, att jag föraktar den yngling som tänker på pengar, då han har en käresta i tankarna. Jag ville inte för vinst och guld taga en hustru på köpet, vore hon ock en konungadotter. Nej, unge herre, den man som har hjerta nog för att vara rättskaffens i sin kärlek, honom är det alltid något bevändt med, lita på det! Och äfven gamle Melmar sjelf... Den skälmen!s utbrast Cosmo med häftighet — den nedrige, gamle bedragaren! Detta var skledes skälet till att han bjöd hit henne. Det var inte nog att förorätta modern; han måste äfven bedraga heomnos