Aftonbladet – 10 december 1873, sida 2

IM LVU MJ UBRDU BERLIPU Av NN ig till fenden för att erkålla taderrätter om Frånkrikes inre ställning och kom7 sedan till den BRoegnierska affären. anledning af pring Friedrien Carls bref m den inre ställningen i Frankrike, säger aneral Pourcet: I alla fall tog marekalk 3azaline första steget på den farliga Väg at orrespondens n flenden, som nå dar ar senare skulle antara en så olyckebrin ande karakter. På samma dag som mar kalk Bazaine skref tili prins Feiodrich Carl tfärdade han äfven — och tta bevisar, tt han icke bahöfde prins Friedrich Carls neddelanden — en proklamaticn till armön, hvilken han underrättade denna om olyckan Sedan och händelserna den 4 September. ifrågavarande dagorder talade han hvar cen om kejsaren eller om hans regering,och an inskränkte sig till att i högstämda ut: ryck erinra om att de tilldragelser som egt um på intet sätt minskade armåns pligter not landet, hvilka voro oberoende al elseformen. Vi skola längre fram se, hurada marskalkon blef denna ädla förklaring rogen. Vi vilja här blott framhålla, ait lenna dagorder var ett faktiskt erkännande Vv den bestående regering, som följde på cejsardömet. Då revolutionen var ett fullindadt faktum och till hvilka rättmätiga förwehåll den nya regeringens oregelbundna och väldsamma ursprang än kunde gifva anleding, var armåns enda pligt, med dot an fallna Frankrike för ögonen — må vi ut tala detta högt att på ett lojalt sätt anlerstödja det i dess ansträngningar att till yakavisa fienden. Förgiäfves försöker marskalk Bazaine att försvaga konseqvenserna sin proklamation af den 16 September ör att rättfärdiga de manövrer, kt hvilka han sedermera, med en kejserlig restaura jon i perspektivet, hängat sig. Förgäfves ofstod han, att han endast erkänt den kej serliga regeringen. Denna undanflykt kan cke betaga daxordern dess karakter af ett erkännande af nationalförsvarsregeringen, isynnerhet som han offentliggjorde Jules Favres proklamation, som säger, att Paris befolk ning icke velat gå under med den brottsliga cegering, zom förde Frankrike till dess yn iergång. Han uttalade icke Napoleon III:s atsättning,. Han inregistrerade densamma ij: rättens, rättvisans och den allmänna välför jens namn. Var detta en bandling af en trogen och aktningsfull undsrsåte? — Tillika saf han myndigheterna i Metz order att iske låta den störtade regeringen, hvilken man : ännu för kort tid sedan lydde, insulteras.: Marskalkon var i detta hänseende en trogenl: tolk af armån, man han antydde äfven, att han ansåg den kejserliga regeringen för af gatt. Han lät natten till den 1ö:de borttaga ået kejserliga vapnet. Men detta tänkesätt höll icke länge stånd, och de följande gelserna visa, att marskalken snart delserna ur en helt aunan syppunk Hyarifrån kom danna omkastning? F att göra såg reda derför mäste man erinra sig, att den fiondiliga armen ofter Sedan icke mera funnit något motstånd och framryckt ända till Paris. Den preussiska regeringen hade att företaga en så jättelik operation som Paris beligring. Han skaile ha föredragit att strax simta ed, om de fördelar, han ansåg sig ha rätt tishet att fordra, blifvit garanterade. I denna afsigt försökte hr v. Bismarck för säfves att underhandla med kojsariun . Bismarck underbandlade tillika i F hp FA om ro fö a sälen P dervid glömde han icke, att den tärmakt, som kunde garantera 5 nerna, befann sig i Metz. För att undvikaj: hvarje svårighet från Rhenarm6us sida var dot säkrast att underhandla med dess öfver befälhafvare. Sådan var åtminstone preus siska regeringens åsigt, Pet första steget) var införandet i en tidning i Rheima af ett officielt meäådelande af de tyska myndighe terna, hvari sades, att de tyska myndisheterna borde underhandla med kejsarianan eller äfven med Bazaine. Marskalk Bazaine var sålunda det förnämsta stödet för den tyska diplomatiens kombination, Om man kan sätta tro till en af Regnisra utsagor. så var det Bazaine som framkallade ifröga varande underhandlingar. Denne påstod, att marskalken visat honom ett bref, som var stöldt till prins Friedrich Karl Den hemlighet som betäcker 1essa meddelanden medgifver icke konstaterandet af nägonting bestämdt angående meddelandena mellan de båda öfverbefälhafvarne. Nu är det kon stateradt genom hr Debains, att det förata meddelandet egde rum dena 15. Från detta ögonblick förändrar sig öfverbefälhafvarens bällning helt och hållet. Glömmande, att han erkänt nationalförsvarsregeringen, kommer han tillbaka till kejsardönet. Regeringskommissarien meddelar nu län gre detaljer angående det sätt, hvarpå de båda arm6ernas parlamentärer mottogoz Han omnämner derjemte vitnenas utsagor angående de personliga möten, de båda ötverbefälbafvarne haft, men tillägger, att inga tillräckliga bovis föreligga, som kunna konstatera desamma. Men dessa meddeianden, säger regeringskommissarien vidare, antaga snart en annan karakter och! omgestalta sig till verkliga underhandli gar. Det var en okänd, hemlighetsfall person, som den 23 September på e m. infö des i det franska högqvarteret och uppträdde som underhandlare mellan hr von Bi: marck och marskalk Bazains. Endast en grundlig pröfoing, till hvilken vi icke ha tillfälle, skulla kunna afgöra, huravida mar i honom mäste se en fiendens agent eller on i. svag, fåfäng ande, som endast gjorde sig. till verktyg för en främmanås vilja. Regnier kommer till bögqvarteret och mottages ge nast då han låter anmäla sig under Ihomme de Hastings. Pourcet redogör nu förjda bekanta fakta angående Regniers mot tagande och bans samtal med Bazaine. Hav omnämner dervid, att befälhelvaren för Rhenarmen genom Regnier låtit Bismarck veta, att han ville underhandla om RBhenarmens aftåg och meddelat Regnier, att han ännu hade lifsmedel ända till den 18 Okt. General Poureet konstaterar derför, avi Regnier af marskalken erhöll befullmäktigande till Bourbakis afresa, att det anförom att meddela fienden de ra Bazaine skulle kapitalera, ETERN