Aftonbladet – 9 december 1873, sida 2

storheten af sina olyckor. Det gifves nem ligen iatet fruktansvärdare spel än bataljernas, ett förskräckligt spel, i hvilket, enligt Napoleons yttrande, en general kan på en gång tillintetgöra sitt eget, sina truppers och sitt lands rykte. Ett krigs strategi, armesrnas ledning och deras användande mot fieåden kräfver ovanliga kunskaper, en beslutsam karakter och bepröfvade dygder. Helt och hållet hängifven sin ädla mission, upphöjd öfver allj partiande, öfver hvarje egoistisk tanke, skall öfverbefälhafvaren hafva sitt lands ära och! sjelfständighet samt sin armez välfärd till det enda målet för sina sträfvanden. För uppfyllandet af dessa pligter, hvilka kräfva offret af hvarje personlig tanke och till och med af lifvet, fordras skarpsinvighet, energi och fosterlandskärlek, men framför allt ett stort hjerta. Historien prisar de härförare, hvilka ha uppoffrat sig för sitt lands välfärd. Hon öfverlemnar med stolthet deras namn åt efterverlden och uppställer dem så. som mönster. Om hon såiuuda gifver dem sin herrligaste belöning, så förbehåller hon deremot sin strängaste förkastelsedom för den general, som, utan att fråga efter sina pligter och uppoffrande det allmännas. intresse för personliga preoceupationer, icke har skytt att nedlåta sig till brottsliga manövrer för att dölja en sjelfvisk ärelystnads afsigter. Emedan hon anklagar ett sådant handlingssätt, fordrar den allmänna opinionen . räkenskap af marskalk Bazaine. för Metz kapitulation. Skulle hon väl vara lika hältigt upprörd, om det här blott vore fråga om militäriska fel af en öfverbefäl: hatvare? Nej, mine herrar! Alla folks armå6er hafva sina lyckliga och sina olyckliga dagar, och vår nations häfder mäste, jemte talrika segrar, äfven inregistrera svåra olyckor. Året 1870 har der inskrifvit några för alltid smärtsamma dagar: Med kört mellantid och,-så att-säga, på knappt några mils afstånd från hvarandra dukade två af vira stora armer på fäderneslandets jord under för samma öde. Mon oaktadt den ögonskenliga likheten i deolyckör,som träffade dem, kom aldrig någon på den tanken att mot den lojale befälhafvaren i lägret vid Chalons framställa samma allvarsamma anklagelser, som från alla håll och till och med inom hans armå slungades emot Rhenarmöns befälhafvare. Erkänner man icke tvärtom allmänt, att marskalk Mac Mahon, som at sin önskan att rädda Rhenarmån fördes alltför långt, fallit offer för sin ridderliga sjeltuppoffring? Kunde han tro, att den om hans marsch underrättade befälhafvaren för Rhenarmån icke skulle försöka att genom ett all varsamt utfall komma Chalonsarmåen, hvilken oaktait sina ringa stridskrafter var så ädelmodig mot hans, till :bjelp. Hvarföre var vägen till Metz icke öppen för honom, såsom den några dagar förut hade varit från Forbach för Bazaive?. Hvilken tviflar väl på, att krigets båda olyckor på detta sätt skulle kunnat undvikas? Måste man i mar skalk Bazaines svaghet eller oerfarenhet söka motiven till bans uppträdande. eller måste man tillskrifya det små och sjelfviska passioner, när han uppoffrade sin armås och sitt lands intressen? TI skolen, mina herrar. ha att yttra eder om dessa allvarsamma frågor. De sakförhållanden, som genom diskus Isionerna kommit i dagen, hafva i edra samveten liksom i våra måst framkalla den I djupa öfvertygelsen, att det hvarken var I svaghet eller oerfarenhet, som inverkade på Rhenarmens ötverbefälhafvares handlingar. och att man kan finna . motivet. endast i de I peraonliga intressenas ingifvelser. .. Genon landets förtroende ställd i spetsen för våra larm6er, hvariöre aflägsnar han sig från Tkrigareärans och krigarepligtens väg, der han var säker om att alltid fiina sina med borgare3 aktning och erkännande? Hade han icke till och med erhållit ett lysande vitnesbörd om dessa, tänkesätt genom den manifestation, medelst hvilken staden Versailles kort förut uttalat sin stoltbet öfver att räkna honom bland sina ärorikaste sö over? Den kunde icke då förutse, att den snart skulle få gifva honom ett fängelse och att en vid dess portar församlad domstol skulle uttala sig i en mot honom framställd svår anklagelse. I kännen, mine herrar, marskalk Bazaines mådga och lysande förtjenster; de rättfärdiga fullkomligt hans hastiga befordran; men de militäriska och po litiska chefsplatser, som varit honom anförtrodda, ställa äfven i ett klart ljus de mångfaldiga resurserna och den stora smidighe ten hos ett fint, genomträngande förstånd. skickligt i uppgörandet af hemliga planer. Måhända var hans långvariga, vistelse i Algeriet och hang användande i den arabiska politikens siingrande vägar icke utan olägenhet och fara. Etter att år 1831 ha inträdt i armåen såsom frivillig, genomgick marskalken den militära hierarkiens alla grader. Blygsamheten i hans första uppträdande gaf honom en ökad prestige. Det ögonblick närmade sig, då han fullständigt måste rättfärdiga densamma; af ödet öfverhopad med lycka förstod han icke att. för-! bereda sig på de stora hemsökelser, hvilka det förbshållit för honom. Derföre lät han: äfven, då en gång Frankrikes öden anför-: troddes honom, beherrska sig af små passioner : och en brottslig sjelfviskhet, isdet han handlade på detta sätt mot sin lycka och sitt: land, som i fårans stund hade upphöjt honom till öfverbefälhafvare. Emedan marrättvisa. För att upplysa edra beslut, sko-l! len I med opartiskhet fråga de faktiska förhållandena utan att befara, att denna pro cess och den dom I afkunnen skall skadal. disciplinen och minska den högsta militäri-! ska värdighetens anseende. Alla folks historia vet att omtala de svåra straff, som !l! pålagts generaler, hvilka handlat emot sin pligt. Jag har icke. .att undersöka, nied hvilket beklagansvärdt lättsinne den kejserliga politiken störtade nationen i ett fruktansvärdt krig, utan att hon hade förberedt sig. Så mycken oförsigtighet, dertill försvårad genom öfverbefälets maktlöshet och! obeslutsamhet, måste snart ock på ett grymt ; sätt umgällas. Sålunda fördes en tapper arm6 snart till en följd af dittills oerhörda nederlag, och detta Frankrike, som natioj