Aftonbladet – 3 december 1873, sida 3

sklites och artvittringsverken anstälde landt mätarnes lönevilkor, (D, B.) Mile .lOm gemensam uppfostran för gossar och flickor. At Hon. Dudley Campbell. (Ur Contemparary Review.) En ganska märklig revolution är nu å bane inom uppfostringsväsendet; efter långt motstånd får det system, som var rådande före reformationen, vika för tidsandans inverkan, Man har upphört att anse gossar som delar af ett och samma material, af För synen ämnade attstöpas alla efter en form, lAnlag och egenheter anses ej mera för ett logräs, som bör uppryckas, utan som gåfvor, de der böra uppmärksammas och utvecklas, Man är mindre angelägen att belasta lärjungens minne, än att lära honom att göra iakttagelser och tänka på egen hand. Att undervisa anses nu för tiden vara en konst, som ej kan utöfvas utan en längre förberedelse dertill; med undantag, som det vill synas, för sådana fall, der ett vid universitet erhållet högre lärdomsdiplom antages utgöra fullgiltigt vitnesbörd om lärareskicklighet. Korteligen: det arbete, som skarpsinniga skriftställare nedlagt på att bevisa nödvändigheten af att sätta ett naturligare undervisningssätt i stället för det gamla, onaturliga och konventionella, bär nu frukt och vi måste med tacksamhet erkänna den andel de haft i denna vigtiga frågas lösning. Det finnes en gren af uppfostran, som ej i vigt står efter den af förståndets uppodlande — det är den sedliga uppfostran, hvilken hittills jemförelsevis föga uppmärksammats. Man står rådlös framför svårigheterna att åstadkomma en förbättring, och likt strutsen, hvilken blundar för att ej se faran, sköter man ej om bristerpa, utan förmenar att på det hela är vår ungdoms uppförande och karakter högeligen tillfredsställande. Vi kunna likväl säga om vår tid som Quintilius om sin, eller för att komma våra dagar närmare, som doktor Arnold om sin: att sedlighetsförhållandena inom de offentliga skolorna i allmänhet stå på en läere ståndpunkt än inom hemmen. Att flickskolor ej uppnått någon större fallkomning kan bevisas deraf, att förmögnare personer helst uppfostra sina döttrar i hemmen. Medgifvas måste, att till en viss grad får ungdomen undervisning i sedoläran, liksom dess förstånd redan förut till en viss grad utbildats, dock hos alla efter samma mönster. Man anger sig hafva uppfyllt allan rättfärdighet med att låta lärjangarne lära katekesen utantill, gå i kyrkan om söndagarne, göra bön, lära sig bib lisk historia och iakttaga skolans föreskrifter. Visserligen kan det hända äfven med detta system att en och annan beröres af andan och vaknar till ett högre medvetande. Detta är likväl ingalunda förhållandet med mängden. Oaktadt flere af våra skolor hafva utmärkta föreståndare, hafva ändock sedlighetsförhållandena inom skolan lemnat myc: ket öfrigt att önska; ty fastän den gyllene regeln för bekämpandet af sjelfviskhet är allom bekant, undervisas lärjungarne lika litet i dess tillämpande, som uti lagarne för kroppen och medlen att bibehålla helsan. Dessutom är det allmänt kändt att det gängse undervisningssättet sällan hos ungdomen uppväcker håg till sjelfförkofran eller något fortsatt intresse för studier. Vid åsynen af ett så bedröfligt sakernas skick, ehuru åsigterna om farans vidd må vara olika, framställer sig ovilkorligen den frågan: finnes då intet botemedel derför? Tvenne vore åtminstone att försöka. Man kunde omsorgsfullare och mera vetenskapligt undervisa i sedoläran; ej blott med religionen, utan äfven med naturen till grund. Följderna af en handling borde närmare ädagaläggas. En gosse, beskaffad som mängden är, förbjuden att göra en sak, blott derför att det är orätt, eger ingen motvigt till den starka böjelse, som hos honom uppstår. Der myndighet ej förmått inverka på honom, kunde hans eget rättsbegrepp möjligen hafva räddat honom, derest hans förstånd blifvit upplyst. För närvarande lägger man sig ej vinn om att skilja emellan mala prokivita och mala in se. Den plan, man nu följer, kommer vanligtvis lärjungarne att ställa de båda genera på samma ståndpunkt. Olyckligtvis sättes denna snarare lågt än högt. När en yngling märker att flere af de förbud, som sades våra bindande för honom, äro godtyckliga, får han lätt den föreställningen, då han frestas af stundens lust, att alla regler hafva endast en godtycklig grund. Mera kunde ock göras i vårt land, än som hittills blifvit gjordt att göra barn mera fördragsamma med oskadliga egenheter och mindre likgiltiga för hvarandras intressen och känslor. En tidig uppfostran visar sig i en allmän afsky för många brott och laster. Hyste man en sådan äfven för några af de så kallade små synderna, t. ex. den att tanklöst säga något till en annans nachdel, eller att afgifva förhastade och kärlekslösa omdömen, skulle icke då i skolan och sedan i lifvet, samhällslifvets atmosfer bli betydligt renare? Men ännu ett inflytande skulle kunna an-; litas, ett inflytande, alldeles förbisedt af de fleste uppfostrare inom vårt land, som dock kan räknas för ett ibland de mäktigaste tilll: bildande af menniskans karakter och sinnelag, nemligen de begge könens förmåga att i sedligt afseende inverka på hvarandra, hvilken hittills betraktats såsom antingen obehöflig eller skadlig. Hvad de högre läroanstalterna vidkommer, hvilkas uppgift det är att bilda och fullkomligt utrusta sina lärjungar för framtida pligter, kunde en yngling myc: ket väl tillbringa sitt lif från vaggan och 4311 dagg han tama ovrvadan ntan att näinsin