Aftonbladet – 2 december 1873, sida 3

Jag inser, sade han efter en liten tyst nad, jag inser, Cosmo, att du inte i morgon kan lemna S:t Ouen. Gör hvad du zanser vara din pligt, fortfor han med full, återvunnen sjel:beherrskning; du har ifrat för att återfinna denna qvinna och du bar lyckats. Måhända var du ledd endast af en ynglings tanklösa ädelmod; måhända finner du au att det vanna målet medför svikna förhoppningar, men du har gjort hvad som är rätt, käre gosse och det är likväl något att lyckas i ens föresats, skulle den också sänka en törntagg i någon vrå af ditt eget hjerta. Hys ingen oro för Huntley; är han sådan som du säger, så skulle enkans arfve-del alltid förblifvit honom helig. Och dermed farväl, kära gosse! Jag återvänder nu till min pligt, som jag har svikit; hädan efter är du en för vek vän för en sådan man som jag. Jag har förlorat — tid och mera än sk, hvilket allt du har till öfverflöd. Du och jag stå inte på samma grund, Cosmo, och derför — farväll! Farväl? Hvarför är du missnöjd på mig, Cameron? utbrast Cosmo, som knappt sjelf visste hvad han sade. Missnöjd på dig! Hvarför skulle jag vara det? yttrade den förre sträft och liksom högdraget; nästa ögonblick steg han upp, gick fram till Cosmo och lade sin hand med en rörande ömhet på hans axel: Du har för mig varit som min ungdom, änpu en gång erfarem, sade högländaren; åu har varit som den friska morgonstunden midt under dagens hetta och arbete. Då jag säger dig farväl, menar jag dermed icke att vi i ofrid skola ätskiljas, men din väg genom lifvet är inte den samma som jag har att vandra; -— min väg går ibland bergen och stormarna; jag har intet fotfäste på de blomsterrika ängar, der du går, Detta