Aftonbladet – 29 november 1873, sida 2

ven den saken vinner på att betraktas i de faktiska förhållandenas ljus, i stället för att göras till föremål för ett abstrakt, vi vilja ej säga princip-, utan ord-rytteri. För det första erinra vi då, att boktryckaren ej behöfver efter hand, som en skrift utgifves, aflemna arkivexemplar, ej heller ombestyra kringsändning till samliga de institutioner, som äro -berättigade att erhålla friexempiar, utan stadgar numera tryckfrihetslagen, att aflemnandet af årstrycket skall ske inom Juni mänad följande år, hvarjemte medpgifvits att aflemna samtliga exemplar till riks biblioteket (förut riksarkivet), som sedan besörjer utdelningen till universiteten, För det andra blir fördelningen af dagrar och skuggor lämpligare, om man ej alldeles glömmer bort det krängel och de o!ägenheter. som boktryckare genom försumlighet eller vägran att uppfylla en dem af grundlagen ålagd pligt, ådraga riksbiblioteket. Härom kunde skrifvas en historia af, hvad H. T. satiriskt kallar, mycket underhållande art. Vi skulle vilja antaga att H. T. ej har nägon föreställning om, hur längt vissa boktryckares ohöflighet och trots kunna gå, om det ej tyvärr framginge af H,. T:s uppsats, att tidningen reutaf häller med dem i deras olydnad mot gällande lag. Detta är dock en farlig princip, att urskuida och försköna lagöfverträdelser med åberopande af lagens obillighet. Tryckfrihetslagen är här endast derutinnan felaktig, att böterna (25 rdr) ej stegras vid förnyad förseelse. Vill man ersätta boktryckarens fraktkostnader, hvilka också omröras i H. T., så ha vi intet deremot att invända. H: T. yttrar sig med ringaktning om det gagn, som ifrågavarande stadgande i tryckfrihetslagen afser. Häri ligger ett mycket stort missförstånd. De af H. T. mera försmädligt, än förståndigt omtalade priskuranter, begrafningskort m. m. kunna varda ovärderliga historiska källor. Den biografiska forskningen har mången gång af dessa begrafningskort hemtat upplysningar, som annanstädes ej stått att vinna. Pass, formulärer, bröllopsbjudnirgar m, m. från gamla tider erbjuda mångahanda drag, som fåfängt sökas annorstädes, ur det dagliga lifvews kul turhistoria. Eu enda lapp kan stundom vara ganska värdefull, men man ihågkomme dess. utom, att det som, enstaka, är eller kan förefalla värdelöst, deremot såsom led i den genom långa tider fortgående serien får en vida högre betydelse. Och, för att nu ej blott tänka på nyttan för den framtida forskningen af dylika samlingar, hur ofta händer det ej att man behöfver, i fråga om helt färska tilldragelser och förhållanden, taga sin tillflykt till en offentlig samling, för att der få se ett förut ringaktadt tryck, som intresserar en på det högsta, men som utan en dylik gömma kunde vara fullständigt omöjligt att komma öfver. Det händer ej sällan, att boktryckare vända sig till riks biblioteket för att der vinna kännedom om data i sin egen verksamhet, som de ej sjeltve förmå verificera. Det är alldeles ingen mani, utan mycket sundt förständ, att ingenting af allt som tryckes är värdelöst för ett riks. bibliotek, ingenting ända ned till gatvisan, tryckt i år. Hos Macaulay kan man se, t. ex. i Englandshistoriens tredje kapitel, hvad värde folklitteraturen har för for. skaren, som vill komma gawla tiders lif på spåren. Handelstidningens s. k. enkla lösning af saken är en mycket dälig lösning; ty ville man än anslå de summor, som Handelstidningen förordar. så skulle man dock genom ett oenkelt upphäfvanda af nuvarande stadgandet i väsentlig män omintetgöra möjlig heten för biblioteken att erhåila hvad de kunde önska. Hvad hjelpte äfven det rikligaste statsanslag, om försäljning vägrades af en artikel, tryckt blott till gratisutdelning, eller om en annan gått ät, innan man derom fätt kännedom, som naturligtvis ofta skulle inträffa med s. k. småtryck? Skuile den enkla lösningen ej lända till obotlig skada, så måste den modifieras till skyldighet att mot lösen aflemna exemplar. Om man af ofvan antydda skäl måste ön ska, att exemplar af allt som tryckes måtte samlas på nägra få ställen inom riket, så blir resultatet, ej att nu gällande stadganden böra upphäfvas, utan tvärtom att de böra utvecklas och skärpas. Hvsd angår oskicket att undanhålla biblioteken litografiskt tryck m. m., så ha vi derom redan yttrat oss. Men äfven nägra andra omständigheter förtjena framhållas, till bevis huru godtycklighet gör sig gällande i strid med de allra klaraste bestämmelser. Afallt som tryckes, heter det, skola arkiv-exemplar aftagas. Ehuru denna föreskrift tyckes ega all nödig tydlighet, skulle vi väl kunna medgifva, att det må anses i viss mån ursäkt ligt, när man trott sådant tryck vara undantaget, derå boktryckarnamn m. m. ej behöfver utsättas, Men naturligtvis finns ingen ursäkt alls för det förfarandet, att ej aflemna exemplar af offentliga myndigheters, t, ex. ett landshöfdingeembetes kungörelser, af bolagsordningar m. m, Det vill sålunda synas, som den at riksbiblioteket önskade åtgärd, att justitieministerns ombud måtte verificera den förteckning, som bör ätfölja hvarje leverans, vore af behofvet påkallad. Måhända torde ock dessas åligganden böra genom särskild instruktion gifvas dem tydligen vid handen; det lär ha händt, att om: bud gitvit boktryckare tillåtelse att utesluta småtryck, det lär ock ha händt att ombud mottagit och förstört tryckleveranser! PRENSA